När lusten lyser med sin frånvaro…

”Jag vill inte att träningen ska bli ett tvång” sa hon.  Ja, det låter ju som en sund önskan...

Har man ingen som helst lust att träna men trots allt gör det och fortfarande efter utfört träningspass känner olust, ingen känsla av tillfredsställelse och redan ser kommande pass som ett tvång- ja, då bör man nog se över sin situation.

• Är träningsmängden för stor i förhållande till övrig livssituation?
• Vad bör ändras? Sover man för lite? Jobbar för mycket?
• Har man dragit på sig allt för många sociala åtaganden?

Något måste ändras men det måste inte nödvändigtvis vara träningen.

Om man som motionär med målet att träna 2-3gånger i veckan förväntar sig att alltid vara lustdriven, och driven av lust allt som oftast hamnar i soffan framför tv-n i stället- ja, då får man nog bara se till att skärpa till sig en smula.

Ställa sig  frågan om det är en trött soffpotatis man har lust att vara eller pigg och rask en jäkla massa år till?

Soffmys brukar man liksom hinna med ändå, även om lusten till det brukar te sig mindre överväldigande om man faktiskt får till träningen som planerat.

För helt ärligt- 

Hur ofta, när man sjunker ner i soffan efter ett träningspass, tänker man att ”här borde jag legat hela kvällen”? Nä just det- aldrig.

Tänkte lite extra på det där samtalet häromdagen, när jag stod inomhus och tittade ut på det rätt trista vädret, trist om man är löpare. Lusten sprutade inte ur öronen men för den sakens skull inte driven av tvång, gav jag mig ut. Det är sällan så illa när man väl är ute i det, vädret alltså.

Aldrig någonsin driven av tvång men har man hälsan och möjligheten, ser jag faktiskt inte hur man kan ha något bättre för sig. Det märkliga är att mer och idogt man sig åt det, desto bättre blir både de fysiska kapaciteterna omständigheterna som möjliggör det- dom blir fler. Och ta mig tusan om inte lusten till det, den ökar den också.

HEPPÅER!

/Carolin Helt, Int Lic PT styrd av både lust och de goda vanornas makt.