”Men hur många potatisar kan man äta då?”

När jag fick ovanstående fråga häromsistens krävdes det ett stort mått av självbehärskning från min sida för att jag inte skulle gå fram till närmsta vägg och dunka huvudet riktigt hårt och många gånger mot den. Mitt huvud alltså. Jag hade uppenbarligen misslyckats. Fullständigt.

Jag hade helt klart misslyckats med att förmedla kunskapen om att kokt potatis är det livsmedel ligger på första plats på mättnadsindex, dvs mättar bäst per kcal.

Jag hade även misslyckats med att förmedla budskapet om nyttan av att äta sig mätt på mat baserat på råvaror som antingen växer i jorden, på jorden eller som har en mamma och en pappa alternativt kommer ur nån form av kroppsöppning från en mamma.

Ja, det där lät lite  äckligt men lite aptithämmande information sitter inte fel så här innan jul.

Jag hade misslyckats med att få informationen om att äter man sig mätt av mat som inte triggar till överätning, dvs -socker, sunkiga fetter och raffinerade kolhydrater, inte sån mat alltså,  tja, då är det tämligen svårt att dra på sig några överflödiga kilon. Dessutom är det en fin känsla att bli mätt med jämna mellanrum, man blir nämligen inte speciellt sugen på skräp likt det jag beskrev nyss.

Själva syftet med i stort sett allt jag gör yrkesmässigt – föreläser, skriver, kursverksamhet, gruppträningar, PT, tja rubbet går ut på att förmedla kunskaper för att var och en av deltagarna ska kunna fatta egna sunda beslut.

Att behärska konsten att tänka själv, fatta egna beslut grundade på de kunskaper man skaffat sig, ja det är liksom själva tricket för att få till en hållbar livstilssförändring.

Tyvärr upplever jag att det finns en viss ovilja till detta – att tänka själv. Man vill ha färdiga lösningar, idiotanpassade kostscheman att hålla sig till så länge man orkar dvs max 4-8veckor. Och visst går man ner i vikt om man håller sig till det. Problem uppstår dock så snart omständigheter gör att man inte längre slaviskt kan följa schemat, när omständigheterna inte längre är optimala, när man tvingas tänka själv och fundera ”hur löser jag nu detta?”

Allt för många faller då i fällan-

”Näe, nu skiter det sig. Jag tar nya tag imorgon/på måndag/ efter jul istället..”

 

Och så går man all in sina gamla vanor. Igen. Man fick punktering på ett däck och raskt rusade man ut och stacka hål på alla fyra däck. Man tappade telefonen i golvet och genast sätter man igång att stampa på den. Korkat. Man har gjort det för stort. Igen.

Jag är inte så säker på att jag vill vara en del av det. Jag vill nog hellre vara den där obekväma som svarar med en motfråga som får den frågvise att tänka själv..

Hur många potatisar vill du äta?

//Carolin Helt, Int Lic PT misslyckad men med huvudet i behåll