För mig är det ofattbart att man frivilligt väljer ett liv utan träning!!

Det känns som jag skrivit detta förut. Men nu har det hänt igen. Snor, hosta och lite till snor och hosta. Vilket då har medfört att all träning är struken ur schemat. Jag har kört lite ”gymnastik” och promenad. Tur kanske… annars hade jag nog mördat någon.

Ingenting fungerar som vanligt. Huvudet är åt kaos. Är det inte huvudvärk så går verksamheten trögt nått så in i helvete! Lederna värker av allt vilande. Ja, på grund av vilandet, inte på grund av sjukdom. Magen gör uppror, vill inte ha mat och är allmänt störig. När jag till och med har avsmak för jordnötssmör – ja, då vet jag att det är kris!
Min kropp är verkligen inte skapt att hålla mig så här stilla, den reagerar direkt.

Min tröst är nu att jag kommer uppskatta intervaller och tunga knäböj framöver som jag aldrig gjort tidigare! Så här långt uppehåll kan jag inte minnas jag någonsin haft.

När jag då ligger där och vilar, snorar och tycker synd om mig så kan jag inte undvika att tänka på alla dem som väljer detta frivilligt!!!
Hur i helvete tänker de? Och så har många av dem mage att klaga på att de inte orkar och att de inte klarar av saker och ting?!

Jag är inte mycket för ordspråk men en frisk människa har många önskningar. En sjuk, läs Lisa Kaptein Kvist, har bara en – intervaller och tunga knäböj. (Flåt, det blev två)
Den där sköna känslan att spyan är på väg upp för att min kropp än en gång har bevisat sin styrka. Inte för att snor och slem får mig att bli grön i ansiktet av allt illamående.
Känns som en evighet sedan men längtan efter ett par tunga knäböj där benmusklerna skriker och ber om nåd, åhhh vad jag längtar dit igen!!

Är jag dum i huvudet?

Kanske för dem som inte fattat vad träning gör för välmående, kreativitet och lycka. Men för er som troligtvis läser detta är det solklart. Vi kommer aldrig välja bort träning om det absolut inte är nödvändigt pga. sjukdom.

Att välja bort denna gudagåva borde straffas…
Fast egentligen kommer den per automatik, de kommer ju aldrig hela vägen fram. Fram till den där känslan där allt flyter och lyckan är total. Synd bara att många av dem inte vet varför.

Ja, det är inte vår uppgift att berätta, vår uppgift är att hålla oss friska, träna hårt och hålla käften.
Inser här att jag fallerat på alla tre…
Men jag kommer tillbaka, starkare och mer motiverad än någonsin.

Hälsningar Lisa Kaptein Kvist, inte mycket värd idag men hoppet är det sista som lämnar mig!