Vi måste få ett stopp på all den här lyckohetsen…

Aldrig har det väl funnits så många självhjälpsböcker, livsstilscoacher och positiva affirmationer att tillgå och ändå dundrar folk in i väggen som aldrig förr. Vad är problemet liksom?

Sedan slutet av 90-talet har antalet sjukskriva pga psykiska besvär tredubblats. I Sverige, ett av världens bästa länder att leva i? Det är ju helt förfärligt.

Nu tror jag då rakt inte att jag sitter inne på det kompletta svaret på den komplexa frågan om vad som är orsaken, men jag undrar jag om vi inte skulle må bra av att sänka våra förväntningar en smula.

 

Är det rimligt att leva i ett ständigt lyckorus? Är det rimligt att börja varje dag med att high-fiva sig själv och hårdnackat hävda att ”tänker man bara positivt så lyckas man med ALLT”?

 

”Idag kommer bli den den bästa dagen någonsin” eh, näe. Det är en helt vanlig måndag mitt i livet, jag jobbar 13 dagar på raken och ligger på sömnunderskott, lägg av med den där lyckohetsen om jag får be.

För bövelen, det går väl ändå inte att stanna till och känna efter var och varannan minut, andas och känna lycka i allt? Eller är det bara jag som inte njuter fullt ut av livet när jag städar? Eller den sekund alarmet piper på morgonen? Viss skit måste bara göras. Thats life. Det är inte kul, inte det minsta njutningsfull men heller inte nåt man måste gå i terapi för att uthärda.

Man kan ju få för sig att det är något fel på allvar med en om man faktiskt inte känner sig toklycklig och toklyckad varenda minut.

Jag upphör aldrig att förundras över, vanligheten i att så många av den där typen av tja vad ska man kalla dom, ”livsstilsinspiratörer” så ofta faller på eget grepp. Ni vet de gör allt för att visa upp det perfekta hemmet fyllt av utrymmen för avkoppling och harmoni med temuggar, doftljus, kuddar och skit, det perfekta förhållandet med den stiliga feministmaken, de välartade barnen med den fria men ack så perfekta uppfostran. De är yrkesmässigt framgångsrika och synnerligen vältränade: De är ta mig tusan alltid morgonpigga, lever ett ytterst balanserat liv och ser alltid till att unna sig lite extra socker-/fett-/ alko-guldkant på vardagen mellan alla smoothies- och rawfoodmåltider, för de vill ju inte verka fanatiska på något sätt. Positiva plattityder sprids i en aldrig sinande ström och tankens kraft är så stor att all deras framgång består mest i att de tänkt sej till denna fantastiska lyckliga tillvaro de lever i. Ja, så där håller det på tills den dag då de kommer ut ur garderoben som utbrända, deprimerade och med den lägsta självkänslan av dom alla. Bakom en pigg och glad fasad dolde sig en ilsk, ledsen och trött liten individ. Jag är förundrad men på intet sätt förvånad.

Det är så mycket snack om mind set, positive thinking, fighting spirit och allt tugg om att vara en vinnare men vet ni vad jag tror?

Jo, jag tror faktiskt att det är viktigare att kunna acceptera och hantera en förlust än att försöka vara och framstå så jäkla lyckad och lycklig hela tiden.

Att vara lite ledsen, vresig och tja, till och med missnöjd emellanåt behöver varken innebära att man lever ett miserabelt liv eller att man är deprimerad. Det är okej och det går över. Helt utan behandling dessutom.

Men vad sägs om att vi kanske skulle ta och sprida lite ärlighet och äkta känslor istället. En dag, månad eller varför inte ett helt liv ägnad åt att säga som det egentligen är? Alla inblandade skulle må bra mycket bättre i det långa loppet av det. Det vore väl positivt på riktigt, eller?

”Det går upp och det går ner, berg- och dalbana så långt jag ser. Ena dan är högsta vinsten på lotterit, andra dan så blir det ingenting just, som en kalldusch” 🎼

Lotta Engberg hon visste allt vad hon sjöng om. Det är det här som är livet! Det går upp och det går ner, inga konstigheter med det.

//Carolin Helt, Int Lic PT med en väldans massa äkta känslor..

 

 

Kommentarsfunktionen är avstängd.