Meningen med träningslivet…

I lördags hände det igen. Ni vet när insikten om vad som är viktigt, vad som är ens ”varför”. Ibland behövs det bara en löpande leende liten man…

Det har snart gått en vecka nu sen jag hade den stora äran att hålla i en frukostföreläsning på min gamla hemort. Rätt härlig känsla att återvända i rollen som föreläsare och inte som den förvirrade tonåring jag var när jag flydde, förlåt, flyttade därifrån. För att vara mitt allra bästa ställde jag alarmet i god tid för att hinna med en löprunda. ”Du är inte klok i huvudet, sov ett par timmar längre istället” var det någon som sa. Jag har ju hört det där förut men klok är just vad jag är det. Hade jag inte klivit upp så där aptidigt så hade jag –

1. Missat soluppgången
2. Missat den lille mannen

Den lille mannen som måste vara närmare 80år eller i alla fall runt 75. Han har så länge vi bott där vi nu bor (14år) sprungit längs med Vättern, varje morgon, året runt, i ur och skur vid 06:00snåret. Han vinkar glatt till alla han möter, vilket iofs inte är så många vid den tiden på dygnet. Jag blir alltid lika glad över att se honom för han min ständiga påminnelse om mitt ”Varför”.

Det är ju precis det jag tränar för – att jag ska kunna springa där längs med Vättern när jag är 70-80+, uppleva soluppgången och vinka glatt åt alla jag möter.

Jag skiter väl i magrutor och personrekord på milen! Det är ju det att träna för att kunna fortsätta träna och göra det man älskar allra mest hela livet som är det viktiga. Det är mitt ”Varför”

I lördags var jag tvungen att stoppa honom och berätta vad han betyder, att han är min stora förebild. Jag tror han blev glad, han såg glad ut. Han ser ju i och för sig alltid glad ut, han är ju löpare 😀

//Carolin Helt, Int Lic PT och löpare