Ibland gör man det för skojs skull, ibland för att det är roligt..

• Ja, springer alltså. Tänkte på det i morse när det blev en spontanrunda som inte alls var med på mitt perfekt planerade träningsschema. Men roligt, det har det verkligen inte alltid varit…

När jag började springa för i runda slängar 25år sen var det inte ”roligt” som drev mig. Inte till att börja med. Det som drev mig var enkelheten. Springa kan man göra vart som helst, närsomhelst, ensam eller med en eller flera polare. Man kan springa året runt och det enda som behövs är ett par vettiga skor och en vettig bh. Jaja, omgivningen uppskattar säkert om man har mer på sig än så, men det måste verkligen inte vara utrustning för massor av tusenlappar för att komma igång ( även om det iofs blir roligare så om man är lagd åt Mrs Gadjet-hållet).

Men det roliga dök upp förr än vad jag kunde ana. Så snart jag började känna effekten av löpningen blev den roligare. Det faktum att jag inte kände mig nära-döden efter ett kvarter ( jo så illa var det blott 20år gammal, allt var iNte bättre förr), jag orkade springa längre och jag blev piggare, gladare och mer nöjd med både mig själv och min omgivning. Plötsligt blev löpningen rolig, framförallt pga bieffekterna men även löpningen i sig, för jAg blev bättre än vad jag varit förut.

Så här 25år och sinnessjukt många sprungna mil senare kan jag fortfarande konstatera att löpningen ger mig sjukt mycket. Noterade häromdagen när jag sprang ett av de jobbigaste uppläggen, långa intervaller (1000-2000m) , att min fart på dom var samma fart som somliga av de som körde Ironman i helgen hade i snitthastighet på halvmaraton.. Efter att de cyklat 9 mil och simmat 1800m…Man kan välja att bli knäckt av en sån insikt eller kan man välja att notera att jAg faktiskt är i bättre form nu än vad jag var vid 20, 30 och t.o.m 40års ålder.

Jag är ingen tävlingsmänniska, jag är van att förlora men framförallt är jag van att fortsätta jobba på. Jag är en prestationsmänniska, en sån som fortsätter jobba på även om jag aldrig är i närheten att bli bäst, bara bättre än vad jag själv varit..

”Tack tant, inte för att du är bäst utan för att du gör ditt bästa och är en sån som fortsätter.”

Så väljer jag att tänka. För rackarns vad det har gett mig mycket..

//Carolin Helt, Int Lic PT, löpare och navelskådare..

 ps. Funderar på hur jag ska använda den visheten gällande vad jag prövade på idag – Mountainbike på Isabergs teknikbana.
Tänker att om jag kör den x-antal varv varje dag i 25år så kanske jag sitter här fyllda 70 och är glad för allt roligt som det bidragit med i livet, för jag känner att förbättringspotentialen är stor…