En hyllning till den medelålders kroppen!

Jag bara måste får ur mig all denna kärlek jag bär inom mig. Idag (tisdag, kan vara nåt annat när detta läggs ut) är jag nämligen full av kärlek till den tantakroppen som jag är tilldelad. Egenkärleksfull skulle man kunna kalla det 🙂

Det är nästan lite otäckt hur synkade den där Lisa och jag börjar bli. Jag hade huvudet fullt av denna hyllning när hon lägger ut sitt eget, något egenkära inlägg som ni kan läsa här.

Skitsamma ni får ännu mer egenkärlek tilldelad denna vecka, det kan ni gott unna er..

Nyss hemkommen från tidernas bästa intervallpass och jag kan inte nog förundras och glädjas över hur fränt det är att ha en medelålders kropp som ta mig tusan är bättre nu än någonsin förr. Den är starkare, den är uthålligare och med hjälp av en försämrad syn och skum belysning, även hyfsat snygg naken.

Det här är jag på intet sätt ensam om. Jag omges av mängder av medelålders män och kvinnor som hela tiden förbättrar sina fysiska kapaciteter. Hur gör dom?

Inte vilar de sig i form inte! De tränar smart. De tränar hårt. De anstränger sig och de får de resultat de förtjänar!

Jag skulle så himlans gärna vilja att fler fick känna på den fräna känslan att vara starkare, uthålligare och snabbare än förut. Få känna känslan av att kroppen svarar på de ansträngningar man utsätter den genom att bli bättre på det man tränar på. Värt ALLT!! TRÄNINGSGLÄDJE deluxe!!

Ja, det där ovan skrev jag i tisdags, det gäller fortfarande men jag har hunnit få lite annan input från omvärlden däremellan. Det ju faktiskt just den där omvärldsinputten som är inspirationen till allt som skrivs från det här hållet.

”Det hände inget så jag slutade” var det nån som köpt gymkort som sa.

Jag undrar lite vad det var som man förväntade skulle ”hända”. Det faktiskt snudd på ingenting som bara ”händer”.  Det räcker inte med att skaffa sig ett gymkort, nä det gör faktiskt inte det. Man kan börja träna av så många olika anledningar – man vill bli fri från värk, man vill bli piggare och starkare för att kunna fortsätta göra annat som man finner roligt. Och för att inte tala om alla som börjar träna för att man vill bil mer ”fit”, tajta till sig, bli av med underhudsfett helt enkelt. 9 av 10 (en hittepåsiffra) som säger just ”det hände inget så jag slutade” menar just att den där tillfittningen inte blev som tänkt. Det ”hände” inte. 1 av 4 (inte hittepåsiffra) går till och med UPP i vikt när de börjar träna. Muskler? you wish… Nä, allt som oftast beror det på att man plötsligt tar bilen till jobbet istället för cykeln. Gymväskan ni vet, jobbigt att ta med den på cykeln. Nu tar man plötsligt inte tillfällena till vardagsmotion längre för man ”tränar ju  nu”.  Nu känns det även mer okej att ta den där bullen och/eller en extra snickers pga ”tränar ju nu”. Inte undra på att inget ”händer” på underhudsfettsfronten. Man kan ha blivit både piggare och starkare men det är inte drivkraft nog.

Så trist då man skulle kunna så sjukt mycket resultat på alla plan om man insåg att inget kommer gratis. Man måste jobba för det och man måste fortsätta jobba för det.

Övning ger färdighet och färdig blir man ta mig tusan aldrig.

Jag tänker lite extra på mina helt underbara Vässa Formen-deltagare. De är i blandade åldrar, kön och med väldigt blandade orsaker till att delta. En stor del av dom är just medelålders med både en och två begränsande faktorer.  ALLA upplever dock att det ”händer” vansinnigt mycket just pga att de jobbar på. Det jobbar nåt helt makalöst hårt dessutom. Det ”händer” grejer hela tiden just på grund av det. De fixar mer och mer för varje vecka. De tar sig utanför sin bekvämlighetszon på så många plan och de presterar mer och mer.

GAH!? Usch och fy! Varför denna prestationshets hela tiden? kanske nån tänker.

Jag undrar när prestera blev ett skällsord? Var det när vi misslyckades och gjorde en inkorrekt analys om varför?

Eller var det när vi började jämföra våra prestationer med andras? I min värld handlar prestation om att höja sin egen förmåga, höja sitt eget välmående och att lyckas nå sina egna mål. Egenkärlek deluxe!

Jaha, det började som en endorfinrusig hyllning sen kom verkligheten i kapp mig igen. Skit också. Bäst att sätt punkt här. Tack för visad uppmärksamhet.

/Carolin Helt, Int Lic PT, medelålders egenkärleksfull presterare för sin alldeles egna skull 🙂