”Ålder är bara en siffra” sicken jäkla floskel…

Hur ofta stöter man inte på det uttrycket gärna ackompanjerat av fnitterdricka och partybild med tjejorna. Och jag tänker så smått – vill man bagatellisera sina upplevda år så vida pass så har man nog inte utnyttjat tiden nåt vidare värst väl.

”Man är inte äldre än man känner sig”

…det stämmer ju däremot synnerligen väl men har föga med fnitterdricka att göra, i alla fall inte sett till nån vidare långtidseffekt.

Tänker på 35-45ish åringar som pga sina val i livet har gjort sig till små gubbar och gummor, som gjort sig själva otjänsten att ha kroppar som hämmar dom. Välutbildade, välordnade liv, normalbegåvade i alla övriga avseenden utom just när det kommer till den egna kroppen, ja och knoppen pga det hänger väldigt mycket ihop.

Fnitterdrickan funkar nog i dessa fall men bara som en liten symptomlindrare för stunden.

Men främst tänker jag såna som Berit dryga 70år som nyligen levlade upp och började springa på löpbandet och känner sig piggare, starkare och modigare än någonsin.

Tänker på den jämngamla Fru Isacsson som gör TGUs (Turkish get ups, googla) som en gudinna. Hon vet inte att det är TGUs hon gör för vi kallar den för ”vinglaset”, inte spilla en droppe av det tänka vinglas som kettlebellen utgör.

Tänker på Bernhard 66år gammal som insåg att ska det bli nåt åka av efter pensionen bytte promenerandet mot styrketräning och mer högintensiv konditionsträning, täppte till foderluckan och  loosade fett motsvarande 12 smörpaket så här på vårkanten.

Tänker på Jhenny 48 som fram tills för ett par år sen aldrig någonsin tränat en endaste dag i livet och som nu är värsta superatleten, snudd på outtröttlig och begriper inte själv hur satans grym hon är.

Jag tänker på jämngamla Linda  som gått från att alltid vara lite ilsk under träningarna pga allt var ”riktiga skitövningar” pga hon inte redde ut dom, som numera bara blir ilsk om det inte är jobbigt nog. Åhnej! Träningarna har inte blivit lättare- hon har blivit bättre, i grymt bra form till och med.

Jag tänker på Bengt, snart 60 som tränar för att hålla sin KOL i schack och som gör det så vida pass bra att ingen som inte vet om att han har det någonsin skulle kunna misstänka att den mannen är sjuk (ja inte på det sättet i alla fall.)

Jag tänker på Lena snart 60, med den välutvecklade höftartrosen som aldrig ger upp, hon gör bara om och gör allt på de sätt som funkar för henne. Hon vet nämligen att inget blir bättre för att hon låter bli.

Jag tänker på Seth 70+ som tränar på gym 3 dagar i veckan, som träffade trött sjukgymnast som gav honom rådet att skaffa rollator pga av att balansen inte är den bästa. Seth struntar i rollator och tränar istället balansövningar för glatta livet.

Jag tänker på Sussie snart 50 med medfödd nervskada i armen som inte låter sig hämmas, hon vågar pröva, hon vågar ta i och som hon fått valuta av investerad tid.

Jag tänker på den medelålders mannen Mika som jag inte med bästa vilja i världen kan kalla för koordinativt monster, men som inte ger upp! Och det är hans främsta mål – att fortsätta NO MATTER WHAT. Och som det förgyller tillvaron för omgivningen..

Jag tänker på Madelen blott 28, med ryggmärgsbråck, som tog beslutet att inte nöja sig med att köra latsdrag, sittande rodd och bröstpressar på gymet. Hon som insåg att ska hon inte bli sämre måste hon levla upp och som hon har levlat upp! Vilket mod och vilket pannben!

Jag tänker på Freddie, Kung Freddie nyss fyllda 64 som inte bangar för nåt. Han är orsaken till att pensionsåldern höjs, thats for sure.

Jag tänker på Nathalie som så sent som för knappt ett år sen, strök längs med väggarna på gymet, så osynlig hon bara kunde bli. Hon som liksom bad om ursäkt för att hon vågade sig dit. Som nu är lika given del av stället som övrig inredning. Som fått träningen att bli ett så självklart inslag i livet att det inte är ett nödvändigt ont utan det som sätter guldkant på vardagen, det  som gör att man orkar med den också. Ålder är i det avseendet helt ointressant.

Jag blir då alldeles tårögd,  det finns så rackarns många goda exempel i min närhet att jag inte kan räkna upp dom alla, de ovan nämnda är bara ett litet axplock. De väger med råge över alla de där sämre exemplen. Min mentala hälsa är så grymt tacksam för alla dessa, det är dom som gör mitt jobb till det bästa

Tänker att den gemensamma nämnaren är att dom spenderat tiden väl, de är inga periodare, de hänger i oavsett om motivationen är på topp och kan allt det här enbart pga att dom GÖR det.

De slarvar inte bort tiden, de investerar den väl och gör att åren som går räknas.

Konstigare än så är det inte.

HEPPÅER!

/Carolin Helt Int Lic PT med världens bästa jobb