”Var snäll mot dig själv..”

Vid ett par tillfällen den senaste tiden har jag hört ovanstående. Nä, ingen har sagt så till mig, jag verkar inte sända ut signaler om att jag behöver det..

Jag har bara hört det sägas till andra och jag vet inte jag, det som verkar menas tycker jag inte är så vidare värst snällt alls faktiskt.

Det har sagts i sammanhang som har med träning och olika former av matval.

”Men var lite snäll mot dig själv nån gång” –   ”… och ta en nu semla” i samtal om att välja bort semla på fettisdagen pga vill komma i form genom att välja en mer hälsosam kost.

Semla  och annat jox äter väl de som gillar det just pga att de gillar det och inte för att vara ”snälla” mot sig själva. Socker, raffinerade kolhydrater och sunkiga fetter som ofta är vad dylikt innehåller, är väl ändå inget som kan klassas som att vara” snäll” mot sig själv? Ät det för att det är gott.punkt.

Det känns lite som att  folk som gör sitt bästa för att undvika skitmat och sen borde fira sina framgångar med att äta just den där skitmaten de varit så duktiga på att undvika.

Nästa tillfälle jag hörde uttrycket att vara ”snäll” mot sig själv, ja då handlade det om träning. Någon med ett tydligt prestationsmål  och med  tydlig handlingsplan för att uppnå målet, fick rådet att låta bli att följa planen.  Är det verkligen snällt mot sig själv?

”Ge dig själv sämre förutsättningar att nå ditt hett eftertakade mål”

Ja, det är ju det man säger.

Det verkar som att vara ”snäll mot sig själv ” för många handlar om att inte ställa några krav på sig själv, att göra saker som försämrar ens chanser att må och vara som man allra helst vill må och vara. Är inte det märkligt ändå? Om att vara ”snäll mot sig själv” betyder det så måste det antingen vara fel på målbilden eller så är man inte alls snäll mot sig själv, kan jag tycka.

Att bara göra det som är behagligt, enkelt och som för stunden känns mysigt – är det verkligen att vara ”snäll” mot sig själv?

”De flesta människor missförstår livet. Komfort gör ingen lycklig, tvärtom, den är hälsofarlig. Den gör dig lat, fet och uttråkad. Det är bara genom att använda energi som man skapar energi och det är överflöd på energi som gör dig lycklig och frisk.”

Sagt av Sten Yrvind i Runners World för 3 år sedan. Då fyllda 74 år, som just då var i färd med att planera en segltas jorden runt i en 3 meter lång båt, helt ensam.

Vid 57 års ålder började han löpträna för han hade fattat att om han skulle lyckas både gå ner i vikt, hålla vikten och ha en stark kropp var han tvungen att träna.

”Det var nog det svåraste jag har gjort, att börja löpa, men efter tre år var jag inne i det ordentligt”. 

Han sa vidare –

”Vad f-n ska man med en hjärna till om man inte rör sig. Jag vet ett slags små djur i havet som, när det hittat en plats där de vill stanna, blir nöjda och börjar käka upp sin egen hjärna.”

Vi har alla en del att lära av Herr Yrvind om vi vill vara snälla mot oss själva på riktigt..

/Carolin Helt Int Lic PT, tacksam för det jag har men aktar mig för att bli allt för nöjd. Vill ju inte börja käka upp min egen hjärna