Tacksamhet, ärlighet och äkta känslor..

Första måndagen i september…NU ska det ske! Förändringens tid är här. Igen. Förändra det som förändras bör, absolut! Jag tänkte dock skriva om motsatsen..

Jag –  en lycklig pessimist. Det är inget negativt alls i att vara en smula pessimistiskt lagd. Tvärtom. Jag omger mig inte av förskönande beskrivningar av livet, har inga som helst svårigheter med att identifiera problem och har därmed betydligt lättare att lösa dom till skillnad från om jag valt att ignorera dom.

Som den lyckliga pessimist jag är blir jag även ständigt positivt överraskad över att jag lever ett så jäkla bra liv som jag gör. Jag har alltid närt en förhoppning om det men jag har aldrig förväntat mig det. Allt jag har, beror på hårt arbete. Hårt arbete brukar tendera till att ”tur” uppstår oftare än genomsnittligt skulle jag vilja påstå.

Just nu, just den här hösten inser jag att jag inte vill förändra nånting. Förändringens tid är inte alls här för mig.

Jag är gift med mannen jag älskar mest av allt. Jag har så sjukt många anledningar till att älska honom men den mest framträdande anledningen är att han låter mig vara den jag är. Han låter mig utvecklas, låter mig vara jAg, även om det inte alls betyder att jag blir en lättare fru att leva med. Ler och långhalm- så olika men hårt sammansvetsade med varandra.
Jag arbetar med det jag älskar allra mest. Nyårsafton år 1999, millenieskifte och jag var en djup olycklig och frustrerad liten människa. Så mycket vilja och så ”låst”. Hade någon sagt till mig då att ”2017 driver du två gym, jobbar som PT, utbildar andra PTs, är föreläsare, skribent, ja du lever hela ditt liv för det du älskar mest -träning” då hade jag nog frustskrattat via näsan och sen fortsatt lipa och tyckt det var ett taskigt skämt.
Jag bor helt fantastiskt bra, har iofs ingen häst på tomten (än) och min vita boxer har ännu inte hittat hem. Men jag vaknar varje dag och trivs helt makalöst bra.
Jag älskar alla mina rutiner. Morgonkaffe, morgontidning, tystnad och egen träning på det- varje morgon.
Jag har riktiga vänner, vänner som vet allt. Vänner jag inte behöver umgås med men som finns där ändå, alltid.
Jag har min älskade bror. För honom gör jag allt och vice versa.
Jag är frisk, jag är hel, jag har så extremt mycket att vara tacksam över.
Nä, förändra är inget för mig. Inte nu.

Jag är helt övertygad om att det finns fler än jag som behöver stanna till och reflektera över tillvaron.

• Vill jag förändra nåt?
• I så fall vad?
• Och varför?

I mitt yrke träffar jag till 95% människor som vill förändra något på ett eller annat sätt. Allt som oftast är det inte just det de vill ha, min hjälp att förändra, som är den egentliga grejen. Det är sällan muffinsmagen eller gäddhänget som gör att de inte är genuint lyckliga individer. (Det fina med träning och vettig kosthållning är att det oftast får hjärnan att funka bättre vilket leder till rätt slutsatser inom kort, så börja gärna träna ändå gott folk)

Det här för mig in på det här med ärlighet. Ärlighet främst mot sig själv men även mot andra.
Trist nog uppfattas ofta ärlighet som otrevligt. Jag är som jag nämnt tidigare, hellre otrevlig än otydlig. Ett drag jag valt att utveckla då jag anser att mer ärlighet och ”tala ur skägget”-kind of personality behövs i världen.

Att vara otydlig med sina egna avsikter och känslor är inte att vara en trevlig människa. Tvärtom skulle jag vilja påstå.

Att vara en lycklig pessimist underlättar om man är lagd åt det ärliga och mer realistisk lagda hållet. Man ser saker för vad de är, en spade är en spade och inga rosa glasögon kan förändra det. Man vet då hur spaden kan användas och vips har man grävt sig en bit upp ur gropen man insåg att man befann sig i.

Som lycklig pessimist har man även en realistisk syn på sin omgivning. Man blir inte lika lätt besviken på den.

Jag har alltid varit och kommer alltid att vara skeptiskt till obotliga optimister på kroniskt gott humör. Jag kan inte förmå mig att inte betvivla äktheten i det.

”Bara en byfåne kan vara glad jämt”

Än så långe har jag inte blivit bevisad om oriktigheten i det uttrycket.

Hellre en äkta negativ känsla än en falsk positiv.

Den förra föder kreativitet och handlingskraft, den senare enbart dumhet och passivitet.

Ja hörni, det här var långt, det var navelskådande och det var omvärldsanalytiskt – sån är jag och så kommer jag förmodligen att förbli ett bra tag till.

HEPPÅER!

/Carolin Helt, Int Lic PT och för närvarande förändringsobenägen och lite smått självgod