Religion, politik, pengar och mat. Så provocerande, så känsligt…

Allt som oftast ger jag mig ut i människobyn och träffar helt vanligt folk. Rackarns vad jag lär mig mycket på det! Häromdagen fick jag snacka mat igen. Jag brukar fråga inleda med att fråga…

”Vad tror ni vi borde peta i oss?”

Fisk, gärna fet. Ägg. Grönsaker. Rotfrukter. Kött. Magert kött, gärna vilt. Frukt. Bär. Olivolja. Rapsolja. Nötter. Frön. Bönor. Linser. Någon säger med osäker blick  ”potatis” och någon annan vågar sig på att säga ”mjölk och andra mejeriprodukter, naturella så klart”.  Någon viskar försynt ”fullkorn”…Allt gott så långt eller hur?

Och så frågar jag ”Varför äter vi?”

Hungrig.

Få Energi.

Gott.

Socialt.

Byggstenar.

Bli Stark.

Trött.

Sugen.

Fortsatt Frisk

Stressad.

Överleva.

Uttråkad.

Fira.

Tröst.

Belöning.
 

Och det finns fler skäl än så.. Det är rätt lätt att dela in i två kategorier – fysiska behov och känslomässiga (obs! lägg inga värderingar i färgerna..)
Båda skälen till att äta är nog så viktiga men det kan uppstå problem om 80 procent av besluten att äta baseras på känslor och inte på de faktiska fysiska behoven.

Lets face it, vad väljer vi att äta när vi firar, är uttråkade, tröstar oss pga skitdag på jobbet etc? Inte tusan är det broccoli va?

Allt som oftast är det socker, sunkiga fetter och raffinerade kolhydrater och är du inte lagd åt det sötsliskiga hållet så slänger vi in salt i smeten i stället. Dvs godis, choklad, nutella, kakor, bullar, snacks, ja skitmat helt enkelt.

Näringsfattigt, kaloritätt och designat för att överätas.
Inget som någon mår speciellt väl av att basera sitt födointag på, oavsett kroppsform.

Hur tar man sig lämpligast ur den fällan då?

Någon sa –”planera bättre”. Ja, det är ju ett alldeles särdeles bra knep. Många hanterar ju sitt behov av mat som om de blev förvånade varje gång det börjar kurra i magen ”Hungrig?!? Idag igen?! Men vAd ska jag äta?!” Hungrig och kanske lite stressad, gör vi kanske inte de mest smarta och sunda valen utan går på känsla, känslan av ”Vad går snabbt att fixa?” ”Vad är jag sugen på?”

Mene..Piller, pulver och juicedetox då? Det vore väl ändå ett rasande bra knep. Hiva en drickbar frukost/lunch/middag och frossa loss till helgen? Tja, beror ju vem du frågar. Frågar du hen som säljer piller och pulver eller just skrivit nya fräna boken om juicedetox så är det säkert svaret.

Nån sa -”jag är medveten, unnar jag mig att synda mitt i veckan så skäms jag inte för det utan jag plockar bara bort en del av belöningen till helgen istället”

”Unna”, ”synda”, ”skämmas” och ”belöna” – sug på dom orden en stund…

Är det inte märkligt ändå, att nåt så enkelt och nåt som på individnivå är helt livsnödvändigt, ska kopplas till synd, skam och belöning? Mat borde inte vara nåt man ”unnar” sig, mat borde väl ändå vara nåt som gynnar vår existens som välmående individer?

I min värld är svaret på hur man får frågan ”vad” vi bör äta att matcha ”varför” rätt enkelt – ät MAT! Ja, bra jävla mat om ni ursäktar uttrycket. Den typen av mat som var svaret på första frågan jag brukar ställa när jag träffar vanliga riktiga människor. Mat som ger näring och mättar, som gör en liksom nöjd och som inte lämnar nåt större rum åt varesig sug efter något annat. Inget behov av att unna eller belöna och inget att känna skam över.

”Men” säger nån ”det spelar ingen roll, jag måste alltid ha något sött efter maten” Jaha, men ät då helt enkelt bara nåt sött efter maten för att du tycker det är gott och är nöjd och glad med det. Inget unna, inget belöna och helt utan att skämmas.

Och låt då den som inte känner vare sig behov eller sug efter sött, fett och raffinerade kolhydrater i tid och otid, få låta bli. Utan att behöva förklara sig. Utan att bli trugad.

När 51 procent av svenska folket är överviktiga eller feta så behöver vi knappast nåt trugande eller tjat om att det behöver unnas och belönas. Men det ska heller inte skämmas.

Fatshaming har blivit ett begrepp som inte gynnar någon – skuldbeläggande av övervikt(iga). Jag har ytterst svårt att tro att skam är en drivkraft som håller i långa loppet och jag är helt säker på att iNgen mår bra av det ens i det korta.

Men något har blivit tokigt på riktigt när mat har blivit lika känsligt och provocerande som religion, politik och pengar. Skulle vi inte bara kunna se till att äta sånt som vi mår bra av, länge?

Och näe, kostråden förändras inte i tid och otid. Ingen har någonsin påstått att socker, sunkiga fetter, raffinerade kolhydrater och övermåttans mycket salt, är något vi bör basera vårt födointag på. Ingen!

Om jag inte missminner mig har svaret på min förstnämnda fråga stått sig rätt väl i många år… Inga överdrifter, inga större begränsningar- skippa det uppenbara skräpet bara.

//Carolin Helt, Int Lic PT #ätMAThållkäften

ps. I vanlig ordning är det inte jAg som bestämmer, alla gör ju precis som de själva behagar och får själva stå för konsekvenserna.