Människan är av naturen lat…

Ja, så måste det väl ändå vara. Vi är ju makalöst påhittiga när det kommer till att göra livet lättare för oss. Rulltrappor, hissar, dörröppnare, fjärrkontroller, elcyklar, långa skohorn….

Listan kan göra hur lång som helst. Vill man inte så behöver man inte använda kroppen nåt vidare värst mycket och ändå få vardagen att fungera.

Kroppen är dock gjord för rörelse. Det faktumet har inte förändrats i takt med alla förenklande omständigheter vi hamnat i.

Jag är personligen en rätt stor latkorv när det kommer till saker jag tycker är mindre underhållande – trädgårdsarbete, ta cykeln till affären, tvätta bilen, röja på vinden. Ja, ni fattar..

Och trots att jag gillar att träna så är det ändå lite lätt att hamna i latmaskträsket även där. Att harva på i samma spår liksom. Det är iofs bra att man iaf harvar men vill man få fortsatta resultat och inte bli sämre på det man ägnar sig åt måste man faktiskt se till att anstränga sig på riktigt mellan varven.

Att variera träningen är A och O. Allt kan inte vara mellanmjölk. Ni vet, så där lagom jobbigt. Jag och löpningen har varit mellanmjölk de senaste veckorna. Vi har haft det lite mysigt. Frekvent men bara mysigt. Inte så sakta men rätt så säkert blir jag därmed en sämre löpare. Idag slutade vi upp med myset.

Backintervaller i ösregn på morgonkvisten ✔
Jag vill vanligtvis köra tuffare löppass senare på dagen när jag hunnit fylla på med mer energi och därav har de inte blivit av. Skämmes! Jag fyllde på kolhydratdepåerna med några dadlar. Sjukt bra metod. Tar ingen plats i magen, går snabbt ut i blodet och sen är jag på.

Ni förstår, det är rasande svårt att köra riktigt tuff träning utan raketbränsle i kroppen. Kolhydrater är raketbränsle. Punkt.

Trots raketbränsle blev det jobbigt, jättejobbigt. Skyllde raskt jobbigheten på gårdagens 200 jämfotahopp med sandsäck. För inte kan det väl bero på att jag inte sprungit intervaller sen…sen sist?. Det är ju rätt skönt ändå att det alltid finns nåt att skylla jobbigheten på. Men i 9 fall av 10, i mitt fall i 99 fall av 100, blir det inte mindre jobbigt av att låta bli, kanske för stunden men inte i det långa loppet. Magsjuka, lunginflammation samt fraktur i nedre extremiteterna är egentligen enda godtagbara orsaker till det när jag tänker efter, låta bli alltså ?

Det fräna med den där lite jobbigare träningen är ju att inte nog med att man får bättre resultat på sikt, utan man mår ju nåt så makalöst bra när det är gjort.

Endorfinrusig med humöret på topp, tja då spelar det ingen roll att regnet öser ner?

Heppåer!

/ Carolin Helt, Int Lic PT och latkorv men jobbar på det #tränahårthållkäften