Ja, hur blev det så här?

Nyss hemkommen från en fantastisk resa med min dotter i New York. 4 dagar av shopping, sightseeing och äntligen! ÄNTLIGEN fick jag då springa i Central Park. Det har stått på min önskelista i över 20 år. Ja, tårarna rann av glädje när jag sprang i parken. Men det gjorde de nästan vid ett par andra tillfällen också. Tyvärr då inte av glädje…

Man kan inte rädda världen jag vet. Men man kan ju göra något. Det fanns många uteliggare, visst man vande sig. Men det fanns vissa stunder/bilder som fastnat på min näthinna och satt djupa spår i mitt hjärta…
Det var en ung kvinna. Jag vet inte om hon var synskadad men hon tittade ner på ett annorlunda sett hela tiden. Såg henne vid 3 tillfällen tror jag och hon grät. Inte hejdlöst utan tårarna rann försiktigt ner längst hennes sorgsna ansikte. Kvinnan eller flickan var dessutom gravid. Jag kunde inte bara gå förbi. Jag hade velat ge henne allt jag hade men denna gång fick det bli en peng.

Med en klump i hjärtat gick jag och Isabell vidare och Isabell frågade:
”Mamma hur tror du att det blev så här?”
Jag svarade:
”Ja du… vem vet. Det kan vara självförvållat med val av droger mm, ingen fighting spirit eller vad det nu kan vara men det kan också vara helt utanför hennes kontroll. Ibland hamnar man bara i skiten. Någon har kanske behandlat henne illa, väldigt illa. Så länge vi inte gått i hennes mockasiner så kan vi varken veta eller döma”

Vi gick tysta en lång stund. Ingen av oss sa så mycket men vi lärde oss. Vi lärde oss att det är inte alltid så lätt. Man alltid måste göra sitt bästa men ibland skiter det sig ändå…

Varför skriver jag detta i en blogg som handlar om kost, träning och hälsa? Jo av 2 anledningar.
Anledning nr 1 – Att göra en god gärning ger glädje och en skön känsla. Detta påverkar vår hälsa och många bäckar små…
Anledning nr 2 – Du måste lära dig, som ung (därför var det bra att Isabell fick se detta) att du måste ta ditt ansvar. Du måste göra vad du kan för att det ska gå vägen. Det är oftast inte någon annas fel ifall du mår dåligt eller inte får resultat av din träning. En muffinsmage får man inte bara så där. Det händer inte av sig själv. Du är ansvarig.

För er som läser detta, ni är ju intelligenta, så ni förstår ju, såklart, att detta gäller för oss. Inte för dem som inte har nått val.
Det hade kanske inte kvinnan på gatan…
Nej, jag kan inte rädda världen men oavsett hur hon använde sin slant så har jag ändå en tro på att den skulle gå till något bra.

Så för er som tänker ”Hrmpf, det gick nog till knark ändå”

Till er vill jag bara säga – Skit ner er! Ni var ju inte ens där. Ni har som sagt inte vandrat i hennes mockasiner.

Hälsningar Lisa Kaptein Kvist, med ännu ett par erfarenheter rikare