Den höga tröskeln…

Jag har genom åren hört många historier berättas om den, den höga, ja GIGANTISKA tröskeln som somliga ser framför sig vid dörren till gymmet. Jag har alltid lyssnat till dessa historier med skepsis. ”Bla bla bla bla” hur svårt kan det vara liksom?..

Men jag lyssnar. Inte så mycket för att jag förväntar mig få höra nåt jag aldrig hört förut. Jag lyssnar för att den som har så förtvivlat svårt att ta sig över den där tröskeln själv behöver få formulera problemet och höra hur tunt det oftast låter.

Jag levererar aldrig några färdiga lösningar, jag tar aldrig ansvaret ifrån någon annan- nej, det gör jag inte trots att det finns många som ogillar mig för det. Jag ställer frågor, inte för att jag så förtvivlat gärna vill veta svaren, utan för att jag vill att personen ifråga, med den stora tröskeln framför sig själv ska komma på svaret. Allt för att ansvaret ska vara eget och inget ”men hon sa ju att” eller ”dom säger ju att” någonsin mer ska kunna finnas att gömma sig bakom.

Det härliga med den där tröskeln är att ju fler gånger man har tagit sig över den, desto lägre blir den. Ja, jag har till och med hört sägas av dom som tagit sig över den där tröskeln så många gånger varje vecka, vecka ut och vecka in, oavsett tid på året –

”Tar jag svängen förbi här efter jobbet kommer jag hem utan att ha jobbet med mig. Jag resetar huvet liksom.”

”Det spelar ingen roll hur trött och sur jag är när jag kommer hit, jag går alltid piggare och gladare härifrån”

”Ont som f-n!! -men mår såå gott och full av energi! Träningsvärk är bra värk!”

”FY F-N VA UNDERBART! Jag är helt död, but aj löv it! Tack så mycket!”

”Det är bra med träning i alla fall, jag känner mig mindre stressad och till och med mina eksem börjar försvinna!”

”Det här är det goda i livet!”

Och jag har till och med hört …

”Jag trivs nästan bättre här än vad jag trivs hemma”

Ja, det kanske låter orimligt för den som står där med tröskeln som ett stort berg framför sig men det är faktiskt alldeles sant.

Det är få saker som är så väl belagda som just nyttan av att anstränga sig fysiskt på regelbunden basis. Och ändå….

Inte nog med att det kan vara tungt och svårt att komma igång med träningen, att hålla i så pass länge att det slutar handla om en kamp att ta sig över tröskeln varenda gång, att komma så långt att man hamnar där då det inte finns på kartan at hoppa över det. Nä, man till och med prioriterar bort annat bara för att hinna göra det man värdesätter högt. Ja, träningen har blivit något som sätter guldkant på hela livet. Nä, inte nog med att man tagit sig själv så pass långt, då ska man börja hantera det här med fitshaming. Ja ni vet fatshaming, att häckla de som är lite rundhylta har fått en motpol i just fitshaming- att bli häcklad, ifrågasatt och idiotförklarad pga man väljer att lägga delar av sin fritid på träning. Slutar man dessutom äta godis och kakor var och varannan dag- JEEEZZZUZZ, då ligger man risigt till alltså..

”Låt det inte gå för långt nu”

”Akta dig så att träningen inte blir för hård”

”Du har bara en kropp men massor av sätta att förstöra den på, glöm inte att vila är viktigt också”

Det är möjligt att dessa ord sägs av omtanke, men den är om ni ursäktar ordvalet – en jävligt missriktad omtanke.

Jag som ser förvandlingen från trött, klen och moloken till pigg, stark och glad, har egentligen bara en sak att säga till fitshamarna där ute – Skit. På. Er.

Eller något mer konstruktivt – VIK HÄDAN tills ni själva tagit er samman och över tröskeln.

 Jag står på andra sidan, villig att lyssna.

/Carolin Helt, Int Lic PT