Vinnarskalle, tävlingsmänniska eller är jag bara en som gillar att göra mitt bästa?

Livet rusar på i 180, jag är halvt 90 år fyllda, kanske har jag fått en släng av Lisas 50årsyra eller så är det bara så att lite ledig tid och lugn och ro gör att en hinner navelskåda och fundera lite mer på vad man håller på med och varför..

Vi spelade in ännu ett avsnitt av PT På Riktigt Podden härom dagen, vi ligger lite steget före så det dyker upp om några veckor, där snackar vi en del om vår träningsbakgrund, hur vi tränar nu och varför. Vi är lika i många avseenden Lisa och jag men också sjukt olika i många andra. Träningsbakgrund, tja där är vi varandras motsatser milt uttryckt.

En av oss fick alltid tävla mot killarna i skolgympan, blev svensk mästare 2gånger och spelat i VM. En riktig vinnarskalle som tagit henne långt.
Den andra blev alltid vald sist, kunde varken hoppa högt, långt eller brett, med total avsaknad av bollkänsla och taktkänsla samt förnedrades med simdyna vid 14års ålder pga flytkapacitet som en vägsugga. Varken SM- guld eller några VM där inte.
Den senare är jag.
Att jag ens blev en sån som tränar är ju nästan otroligt men det blev jag så snart jag lämnat tonåren bakom mig. Jag hittade mitt ”varför”- nåt så trivialt som tonårspluffs som jag ville korrigera. Mitt ”varför” har ändrats flera gånger sedan dess och i och med att svaret på ”varför” blev – För att jag älskart, inte bara vad det gör med mig fysisk och mentalt, utan även själva utförandet, så har det aldrig någonsin varit aktuellt att sluta. 

Då min enda medfödda talang är min fantastiska personlighet har träningsformerna jag ägnat mig åt varit träning som inte nödvändigtvis betyder att man mäter sin prestation med andra. Inga lagsporter, inga träningsformer som kräver andras sällskap. Det har passat mig perfekt, för tränar det gör jag för min alldeles egna skull. Jag har aldrig behövt någon annan som driver mig, det gör jag så bra själv.

45 år gammal har varit en sån som tränar i 25år oavbrutet. Jag har gjort det med glädje även om jag kunnat hålla mig för skratt många gånger för det är fan inte alltid roligt. Jag har tränat mycket. Mycket mer än vad omgivande självutnämnd expertis har rekommenderat. Oj, vad dom har kraxat genom åren…
Men jag har trots allt tränat smart, för inte har jag dragits med mycket skador inte och sjuk är jag ytterst sällan.

Och bäst av allt, nu inne på mitt 26år som en sån som tränar, tränar jag både mer och hårdare än nånsin förr! För att jag vill, kan och har en kropp som mår prima av det.

Allt det där är väl gott nog eller?
Nu har jag ju som sagt haft tid att navelskåda under semestern och kommit fram till följande-

Trots att jag inte är nån tävlingsmänniska så springer jag ju lite lopp då och då. Personligen så tävlar jag med mig själv och är det annat folk runt omkring så blir man ju lite bättre, så är det ju bara.
Men är man en sån som jag så kan omgivningens förväntningar vara en belastning.
”Du som tränar så mycket, du måste väl vinna allt du ställer upp i” eh, nä det måste jag uppenbarligen inte. Jag vinner inte SM i bodybuilding heller. Och nej, jag hoppar inte 242 i höjd heller, trots att jag tränar så mycket. Sorry, to disapoint you men det ser bättre ut än vad det är. Jag gillar att träna, thats it.

Navelskådandet har resulterat i att från och med nu ämnar jag se omgivningens högt ställda förväntningar enbart som smicker och inte som en belastning. Punkt.

Jag Är ingen vinnarskalle. Jag kan hantera förluster oerhört väl, jag  har liksom aldrig förväntat mig nåt annat. Det är inget problem för mig. Jag är nog inte ens en tävlingsmänniska, av precis samma orsak. Och det är jag rackarns tacksam över, för om så vore hade jag förmodligen lagt av pga vinster jag aldrig vann.

Men vet ni vad jag är – jag är en Träningsmänniska med pannben. Jag älskar verkligen att träna. Jag älskar verkligen att hela tiden göra mitt bästa, att förbättra mig själv, att bli starkare, att bli snabbare, att bli uthålligare oavsett hur det är i jämförelse med alla andra.

Någonstans har att jag gjort jäkligt många rätt ändå. Här står jag då nu 45år gammal, aldrig bäst på nåt men jäkligt bra ändå. Jag är stark, jag är hel, jag är frisk och att fortsätta med det är drivkraft nog. Jag är en sån som fortsätter liksom..

//Carolin Helt, Int Lic PT och en Träningsmänniska

ps. är sjukt impad av den där Lisa, som är full av talang och vinnarskalle, det är jag alla dagar i veckan, det är därför jag hänger efter na hela tiden…