Vem kan kallas atlet?

I helgen gick Ironman av stapeln i Kalmar. Jag var där! Men bara som supporter till min bror…

Det var inte så bara det! Vilken upplevelse! Vilken fest! Och vilka prestationer!

3,86k simning i Kalmarsund följt av 18mil cykel och 42,2k löpning som en liten nätt avslutning.

Varje moment är var och en för sig en grym prestation. Det är mäktigt långa distanser. Att köra allt i ett sträck med bara några minuter för att slita av sig våtdräkt och ta på eller byta skor- tja, snudd på omänskligt kan man tycka.?

För att riktigt fatta hur långt det där är – Inled med att simma 77 längder i en 50meters bassäng med mörkt, kallt och salt vatten, utan hjälp av frånskjut från bassängkant var 50:e meter men med eventuella vågor och blåst. Raskt sliter du av dig våtdräkten och tar du dig sedan på cykel från Jönköping till Norrköping, passerar Norrköping med 1,7mil för att sedan bara byta skor och hiva hjälmen för att springa till Nyköping.

Men nu har han alltså gjort det, min lille lillebror. Peter – Du ÄR en IRONMAN!!

Jag är så stolt så jag typ spricker. Inte bara för prestationen att genomföra en full Ironman, all målmedveten och tuff träning som genomförts sen han anmälde sig för ungefär ett år sedan. Att han valde Ironman var till viss del pga att det är något han kan träna inför själv utan att vara beroende av andra, inga träningstider att passa. Springa och cykla kan man ju göra i princip när som helst, simma likaså så länge inte isen lagt sig på sjön i alla fall.
Han är deltidspappa och anpassar träningen så att det inte inkräktar på pappa-son-tiden. Han jobbar fysiskt hela dagarna men klämmer in en halvmara, backintervaller eller långa cykelpass på landsvägarna efter arbetsdagens slut. I ur och skur. Han gnäller inte. Han kör på, för han har bestämt sig.

Jag är tokimpad och minns inte när jag blev så känslomässigt berörd som jag är av helgens äventyr. Känslan när han gick i mål – jösses! Vilken glädje! Vilken lättnad! Vilken…alltså, jag finner inte ord nog. Han ÄR en IRONMAN!

Han och drygt 2000 andra deltagare. Vilka kämpar!
Jag har nog haft en lite förutfattad mening om vilka det är som tar sig an en utmaning som Ironman. Tänker företrädesvis män 30-45, tänker råtränade seniga kroppar, tänker vindbiten hud, ja ni fattar va? Men vet ni vad, deltagarna till detta det tuffaste av tuffa lopp var män och kvinnor i alla åldrar och alla tänkbara kroppshyddor.
Det finns de som gör det detta på heltid, sponsrade av allehanda företag. De spurtar in på helt makalösa tider under 8timmar. De lever och andas triathlon och Ironman och lägger galet många timmar på träning och tävlingsförberedelser. Vilka atleter!

Det finns de som tillhör en klubb, man är ett helt gäng som tävlar och tränar ihop. De sliter ihop och peppar varandra till stordåd. De har vanliga jobb och pusslar säkerligen en hel del med att få ihop sina träningstimmar. Vilka atleter!

Det finns de som har åldern emot sig. Kvinnor och män +70, tar sig igen dom här distanserna! I lördags blev en till och med påkörd under cyklingen men fullföljde ändå loppet med gott humör. RESPEKT!! Vilka atleter!!

Det finns dom som har en kroppshydda som gör att de säkert får tipset att ”börja träna och komma i form” som lagt sjukt många träningstimmar inför och genomför en hel IRONMAN!! Hur många gånger har de inte fått höra på andras tvivel? Och säkert tvivlat själva. Vilka kämpar! Vilka atleter!!

Det finns helt vanliga killar/tjejer som min bror, även om jag tycker han är extraordinär så är han faktiskt en vanlig kille på snart 32år, som går i mål på under 12 timmar. Han fixade det på 11:42:50, trots att han har samma flytförmåga som sin syster och en stenmur. Han har pannben och han har talang i allt annat än just flytförmåga och han har slitit. Vilken atlet!!

Det finns de som håller på i 16 timmar. Då är det mörkt, publiken längs banan har gått hem men man ska bara göra det man bestämt sig för att genomföra.
I lördagskväll, när vi firat målgången, fräschat till oss, ätit middag och på väg hem från restaurangen, ca 22:30 var det fortfarande några som kämpade på sista varvet av maratonet. Det hade då varit igång nonstop sedan 07:00 när starten gick. De hasade på medan de såg sina medtävlande sitta på restaurang ätandes och drickandes gott. Vilka kämpar!! Vilka pannben! Vilka atleter!!

Och det finns dom som inte klarar gränsen om 16timmars tävlingstid, de tar sig i mål utan att få den ärofyllda medaljen, det får inte publikens jubel vid målgången. Men dom gör det, för dom har bestämt sig. Vilka atleter!!

Frågan är vilken prestation som är störst- spurta in på 7 timmar och 50min eller hasa sig i mål efter 16?

En sak är i alla fall säker – alla med en kropp är atleter!

Grymt inspirerad, motiverad och helt slut, blev jag av bedriften. Till och med lite gråtmild. Det sliter på att vara så nervös och engagerad vid sidan av tävlingsbanan också. Brorsan var dock inte nämnvärt sliten dagen efter. Jag full av idéer på hur vi ska kunna förbättra oss inför nästa år. Han, inte lika intresserad. Lite som att börja planera för barn nr2 när förstföderskan just klämt ut den första ungen. Smärtorna ska vara likartade har jag hört.

Ironman distanserna kan knappast kallas friskvård men visst är vi människor uthållighetsmaskiner av rang. En full Ironman känns inte så lockande för egen del (flytförmåga = stenmur) men att utmana sin uthållighet på olika sätt…inspirerad var ordet 🙂

//Carolin Helt, Int Lic PT, stolt syrra och inspirerad atlet