Stark, snabb, snygg- varför tränar du?

Anledningen till att träna är många och jag har svårt att se att det finns några dåliga egentligen…

 

Vad som än är anledningen till att börja träna så den bra, men anledning, själva drivkraften kan vara avgörande för om man blir en sån som fortsätter.

Träffar tyvärr allt för ofta såna som börjat träna av diverse olika anledningar. Man vill bli piggare, starkare och bli lite gladare i livet. Ja, och så vill man ju gärna gå ner nåt kilo eller så. En liten bisats bara.

Det går någon månad eller två och de blir både piggare, starkare, känner sig mer tillfreds med livet, gladare rent av, allt torde vara frid och fröjd. Om det inte vore för detta – och så nyper de sig i sidfläsket.

Jo, det finns mindre av den varan men det är inte obefintligt. Då är plötsligt alla andra resultat helt oviktiga. Detta trots att det egentligen var en lite bisats i raden av anledningar till att börja träna. Plötsligt är nog det här med träning inget för dom. Alls.
Detta trots att de nogsamt vet att sidfläsket i allra högsta grad sitter kvar för att det stoppats för mycket i foderluckan. Man har ju ändå tränat liksom.
Tänk så korkat ändå.

Tänker lite på anledningarna till att jag tränar, jag är ju ändå nån form av facit i frågan…
Jag har tränat i många, många år nu och anledningarna har skiftat genom åren. Jag har inte varit i närheten av att bli bäst på nåt, men jag har fortsatt. Det där med att bli starkare tycks gå i vågor och löparformen likaså. Och nåt snyggare ser jag inte ut att bli heller. Men jag fortsätter. Vet ni varför?

Jo ser ni, skulle jag låta bli skulle jag garanterat bli ännu mer obäst, klenare, en redig sölkorv skulle jag förmodligen bli och inte tusan skulle jag bli snyggare av att låta bli heller.

Jag skulle ge mig själv sämsta möjliga förutsättningar till ett piggare, friskare, gladare och bästa tänkbara liv.

Sen underlättar det ju att det får mig att må bättre varje dag oavsett om jag blir bättre på nåt eller ej. Det är svårt att inte tycka om en sån syssla. Korkat rent av.

Fö så känns det ju tryggt att veta att det är det bästa sättet för att hålla huvet i trim.

Lite sånt  tänker jag alldeles extra på nu när jag har förmånen (?) att se mitt allra mest sunkiga jag i TV-rutan varje kväll. Vad ääär det för en haklinje jag skådar? Ingen träning i världen lär få bukt på den och det är ok. Måste vara ok. I och med att jag är en sån som tränar oavsett så kan jag hantera det bättre än om jag hade låtit bli. Ty den som anstränger sin kropp regelbundet tycker mer om den, sånt finns det studier på ser ni.

 

Heppåer!

/Carolin Helt, Int Lic Pt med mer än en haka..

 

Kommentarsfunktionen är avstängd.