Robinson 2018

”Vi söker en äldre (?) kvinna som kan sätta alfahannarna på plats och har fått tipset om dig” ja, så lät det i luren veckan efter midsommar. Somliga av er gissade alltså rätt – jag ÄR med i Robinson 2018. Till mitt försvar – jag sökte inte till Robinson, Robinson sökte mig..

Och vem är jag att inte  säga ”JA” till en sån uppdragsbeskrivning?

Jag var vid tidpunkten helt ärligt, sopslut och i stort behov av semester och lugn och ro. Jag vet att jag deklarerade dagarna innan ”Jag vill inte ha några fler spännande, utvecklande uppdrag nu. Låt mig vara i fred!”
Men så kom det där samtalet, ett erbjudande jag liksom inte kunde säga nej till..
Ett snabbt samtal till det lilla livet som uppmuntrande sa

”Du är medveten om att dom kan framställa dig som en idiot va? Men KÖR!”

Dagen efter åkte jag alltså upp till hufvudstaden på casting. Hade en natt av råångest och en snyftattack när jag på frågan –

”Är jag en dålig människa om jag tackar nej?” Fick svaret ”Ja” av min alltid lika stöttande make.

Efter bl.a. 250 burpees hade mina sinnen kommit till rätta och  jag hade bestämt mig på riktigt – Jag vill det här och jag kommer ångra mig resten av livet om jag fegar ur.

Dessutom har jag alltid undrat hur mycket generande hårväxt en sån här kropp kan producera satt utan tillsyn på en öde ö.

Jag levde uppenbarligen upp till tipsarens ord och fick alltså en biljett till Fiji.

Min lugna semester blev istället veckor av förberedelse. Jag som är så nödvändig skulle ersättas och jag ville vara så fysiskt förberedd som möjligt. Tung styrketräning, sandstrandsintervaller och mycket mat samt överlevnadshandböcker, ägnades de lediga veckorna åt. Allt under största hemlighetsmakeri. Tre personer i min närhet fick veta vad som väntade – Lisa, det lilla livet och min bror.

Jag har ända sen första säsongen av Robinson varit fascinerad av grejen- hur reagerar man utan alla former av bekvämligheter, utan mat, långt hemifrån i ett sällskap man inte själv har valt?

Den fysiska och psykiska utmaningen var det som lockade, nåt socialt spel har däremot aldrig lockat mig. Inte TV-prylen heller.

Vad detta äventyret lärt mig om mig själv är mestadels saker jag redan visste men fått än mer bekräftat, detsamma gäller för insikten gällande mänskligheten i stort.  En nyttig lärdom är dock att-

När man inte har nåt är det mycket man inte saknar..

När det enda man med säkerhet har är dricksvatten, inser man vad som är verkligt nödvändigt och vad som inte är det. Jag är tacksam över att ha fått den insikten under dessa ”hittepå”omständigheter. Jag är numera även mycket mer tacksam för toalettpapper…

Och har ni någonsin undrat vad en Very Low Calori Diet baserad på cocosnöt gör med den fysiska, psykiska och sociala prestationsförmågan? Fråga mig. Jag vet…?

Hur det var på ön? Hur det gick? Det får ni se när det drar igång den 18:e mars.

Jag är sjukt tacksam över äventyret som landade i mitt knä, det var en fet bonus!

//Carolin Helt, Int Lic PT #robinson2018, undrar fö fortfarande vem det var som tipsade om mig…