Robinson 2018- my side of the story..

”Är du dig själv åker du ut direkt” Jag kom lite längre än så ändå. Men nu var Robinsonäventyret slut för min del. Det krävdes alltså en Navy Seal för att få ut mig. Lite smickrande ändå…

Jag var nog den lyckligaste utröstade de skådat. Inte för att jag ville åka ut, verkligen inte. Men jag hade klarat det- Jag behöll tanken på vilket rasande bra liv jag har hemma i det riktiga livet, världen krympte aldrig till att bara handla om Robinsonön och livet vi levde där, jag sålde inte min själ, jag gjorde inte och sa inte saker jag aldrig skulle gjort IRL bara för att lyckas hänga kvar ett tag till.
Visst önskar jag att jag varit mer pedagogisk i vissa lägen. Jag reagerar på dåliga beteenden och attityder, den reaktionen välkomnas inte så sällan med ilska och påhopp på min person.

Det värsta jag sagt är egentligen ”jävla primadonna” och kallat en deltagare för ”vår lille Ranelid” och sagt åt en 60-åring att han betedde sig som en 5-åring.

Det var ett äventyr utan dess like som jag aldrig vill ha ogjort, men det har ytterst liten betydelse för livet i stort.
Jag lärde mej intet nytt på den där ön, jag fick bara saker om mej själv och mänskligheten i stort bekräftade ytterligare lite till.
Jag skulle inte tveka om jag fick möjligheten att göra det igen och jag skulle göra på samma sätt.

Under de där veckorna på ön bevisades min egen styrka, nej inte fysiskt, fysiskt var jag klen som tusan, utan mentalt. Jag bryr mig verkligen inte om jag blir ogillad så länge jag gör enligt mina värderingar. Jag blundar inte när folk beter sig illa. Jag reagerar och agerar när folk ljuger.
Jag dras inte med av kollektivet. Det där visste jag som sagt innan.

För mig var hela det här äventyret en bonus i mitt liv. Jag gick in i det pga den fysiska och mentala utmaningen. Jag gick inte in i det med förväntan om ett förändrat liv när jag kom hem, tvärtom! Jag hoppas sannerligen inte att det förändrar nåt. Låt det blåsa förbi och lämna mig minsta möjliga skadskjuten och jag är helnöjd. Till midsommar är det förmodligen glömt..

Det sociala spelet lockade aldrig mig, sånt har jag fått mer än nog av IRL. Att det skulle sändas på TV låg även det i den negativa vågskålen.
Jag ville dock inte att andra människors reaktioner skulle hämma mig i mitt beslut- ska jag utsätta mig för denna utmaning eller inte. Jag är tacksam för att jag tänkte så redan då.

Under veckorna som jag varit ”dokusåpakändis” har jag lärt mig en hel del. Eller egentligen inte, jag har fått saker jag haft på känn, ännu mer bekräftade.
Det är mer socialt accepterat att prata OM människor än MED.
Att säga all form av skit bakom ryggen på folk är underhållande men att ta konflikten är ja, obehagligt att se.
Att man som utsvulten kvinna som får allsköns personliga påhopp kastade mot sig och reagerar genom att hugga tillbaka istället för att springa gråtande därifrån -då är man hård, okvinnlig, en besserwisser och en utövare av härskartekniker.

Vi svenskar tittar på tv 2,5tim per dag i snitt.
Det betyder att många tittar betydligt mer. Det finns de som inte begriper att när ca 24timmars inspelning klipps ihop till 22min i rutan, så försvinner en del av kontexten. Det finns de som inte begriper att det händer mer på den där ön som inte fångas på film alls.
Det finns de som inte begriper att omständigheterna (svält, regn, sunkig hygien, dåligt med sömn och konstant ovisshet om vad dagen kommer innebära) inte får fram de bästa sidorna hos en.
Det finns de som engagerar sig så djupt i ett TVprogram att de tycker sig kunna göra rättvisa bedömningar av deltagarna och ge uttryck åt dom.
Det finns de som engagerar sig så hårt att de tar tag i saken så vida pass att de söker upp deltagare som egentligen är totalt okända för dom, för att säga dom ett par sanningens ord.

Det här är förmodligen även människor med rösträtt. Ja, med rätt att rösta om vad vi ska ha för styre i det här landet….skrämmande insikt.

Dessa individer verkar dessutom vara i total avsaknad av humor. Även det skrämmande..

Ett STORT tack till dessa individer ändå. De har sannerligen berikat mitt liv. De har gjort mig än starkare och än mer övertygad om det rätta i att jag är jag. Tack vare dom har jag förmodligen fått höra precis all tänkbar skit som går att höra, och vet ni vad – Jag kan ta det. Det rör mig inte ryggen faktiskt. Rövhattekärlek har jag aldrig velat ha nämligen.

MEN majoriteten av all respons har varit helt makalöst positiv! Vill passa på att tacka ALLA som på ett eller annat sätt har visat sitt stöd. TACK!! Jag är er evigt tacksam!

Ett grymt stort TACK till TV4 och Mastiff för att jag fick möjligheten och ett stort tack för den proffsighet ni visat. Det omhändertagandet jag fick dagarna efter att jag åkte ut var ja, helt fantastiskt!

Jag upplevde mitt livs hittills lyckligaste dagar där på Fiji. Det var dagarna efter att jag åkte ut.

Första duschen, första måltiden, första natten i en riktig säng… Och insikten om vilket otroligt priviligerat liv jag lever IRL. Bilden ni ser ovan är det andra jag tog dagen efter att jag åkt ut. Den första skickade jag till det lilla livet, med orden ”Honey, I´m comming home” , det var en bild på min oansade muff. Den slipper ni.

TACK till det lilla livet som jag delar livet med! Han har backat mig så stenhårt att jag fick belägga honom med munkorg där i början. Utan honom hade det här äventyret inte varit möjligt till att börja med ens. LÖV U MOOOST!

TACK till min bästa bror som regelbundet kollat hur träskallen har haft det i blåsten. Hamnar jag någonsin på en öde ö igen är han det sällskap jag väljer alla dagar i veckan. Han är bara BÄST.

STÖRSTA TACKET ever går dock till min BFF Jennie, min professionella pitbull. När det blåser hårt på toppen är det inte ord som ”ta inte åt dig” man behöver allra mest, det är nån som går igång på skiten lite mer än vad man själv gör som är bästa stödet. Jag tror inte riktigt att hon fattar vad det betytt för mig de senaste veckorna att hon är hon. JAG ÄR DIG EVIGT TACKSAM JENNIE! I´ll do it for you anytime, det vet du!

En ursäkt till min PT På Riktigt kollega och vän Lisa. Jag har varit synnerligen allergisk mot all form av positiva floskler sen jag kom hem från ön. När ord som mind set, fighting spirit, positive thinking kommer upp i allmänhet och när de sägs på skånska i synnerhet – tja, då kan även jag himla med ögonen har det visat sig. Det är inte dig det är fel på, jag har bara fått skavsår i öronen…

Det som alla nu undrar över allra mest- hur mycket gick jag ner i vikt?

Ca 7kg på 3 veckor. Den som kommer till mig och hävdar att ”jag äter nog för lite, därför går jag inte ner i vikt” …. Då kan jag tipsa om en jävligt bra kokosdiet…

Dagarna före avfärd mot Fiji och morgonen efter att jag åkt ut. Nu är jag dock tillbaka men det tog sin lilla tid. Jag var klen och skör ett bra tag efteråt och det tog 4månader innan alla fysiska funktioner kom tillbaka.. Ingen hälsosam upplevelse men stärkande för moralen och ett prov på ryggradens hållfasthet om inte annat.. Mer om vägen tillbaka kommer förmodligen att avhandlas i kommande inlägg.

Jag åkte ut hör ni, men känner mig som en vinnare – jag fick vara med och jag kom tillbaka med hedern i behåll.

Heppåer!

/Carolin Helt, Int Lic PT,  aka Kommandoran aka Träskallarnas Träskalle aka Pain i the ass med mera med mera…