”När jag fyller 40 ska jag slappna av..”

Så tänkte jag när jag var 35, jag vet att jag till och med sa det. Varning för navelskådning…

Vad jag menade med ”slappna av”?

Jag tänkte att det jag inte uppnått vid fyllda 40 skulle ändå vara kört. Jo, det är säkert. Ack så fel jag hade!

Men jag slappnade faktiskt av, det gjorde jag. Och jag gjorde det just på min 40års dag. Jag satt på ett gym i Prag på födelsedagens morgon och summerade livet lite grann.
Hur nöjd med livet var jag vid 20? Inte ett dugg, livet var allt annat än bra då.
Hur nöjd var jag med livet vid 30? Mycket bättre men jag var långt ifrån vad man kan kalla avslappnad, mer frustrerad och ville bara vidare, framåt.
Hur nöjd var jag då med livet på min 40års dag? Ja, nåt helt makalöst nöjd. Fortfarande med drivkraft framåt men ändå jäkligt nöjd med tillvaron som den var.
Det där samtalet med mig själv var nyttigt. Det gjorde mig på nåt sätt avslappnad. Såg plötsligt fram emot att fylla 50, oddsen för det såg ju väldigt bra ut. ” Ser” bra ut menar jag, för på de drygt fyra år som gått har livet i stort blivit ännu bättre.
Alla kanske inte blir klokare med åren men jag tycker nog ändå att jag har blivit det. Att ständigt vilja utvecklas och vilja mer gör ju att man utsätts för lärorika saker.

Idag kan jag släppa saker som inte är viktigt nog och inte gå runt och vara frustrerad i onödan.
Just nu renoveras det lite hemma. Kloka som vi är låter vi folk som kan det göra det åt oss, men rörigt blir det.
För några år sedan skulle jag varit helt galen över röran. Nu ser jag den, finner den lite omysig men den är okej.
Jag levde en gång i tiden i ett typ utställningshem där allt skulle vara perfekt men där bodde det inga lyckliga människor. Jag har lärt av det. Det är ok att det blir lite rörigt ibland. Lyfter bara blicken och ger mig ut och springer ( eller gör tokmånga burpees) numera.

Träning då, det är ju ändå främst det vi ägnar oss åt på PT Kvinna, thank God att det inte är städning och andra husligheter vi fokuserar på.
Hur avslappnad är synen på träning? Mycket skulle jag vilja påstå. Jag tränar mer än någonsin förr men drivkraften är en helt annan idag än vad den har varit.
När jag började träna så handlade det först och främst om önskan att förändra mitt yttre. Jag började springa för att gå ner i vikt, vilket jag också gjorde. Jag började styrketräna, inte för att jag ville bli så förtvivlat stark utan för att jag ville få muskler. Som syntes. Yttre drivkrafter. Yta. Utseendefixerat. Jajamän, sån var jag.

Det fick mig att börja en gång i begynnelsen men det är sannerligen inte det som fått mig att fortsätta. För vet ni, den typen av drivkraft den håller inte speciellt länge (de gånger det mot förmodan gör det, blir det lätt allt annat än sunt) det utseende vi dras med ändras främst genom vår egen inställning till det.
En bra dag är allt frid och fröjd och man är ju nästan lite snygg. Sen kommer Tant Lingon på besök och man vill inte gå utanför dörren utan påse på huvet. Eller är det bara jag??

Träning handlar inte om utseende.

Ska man få träningen till att bli den där självklara, roliga, lustfyllda, skitjobbiga, underbara, livsnödvändiga i vardagen, krävs nåt annat än bara den egna spegelbilden som motivator.

Det handlar inte om magrutor eller hur många kilon vågen stannar på, inte ens om km-tider och personbästa.

För somliga kommer det där på köpet när man liksom ändå slutat bry sig så förtvivlat. Man har hittat den inre drivkraften. Och vad tusan är då det?

Man gör det för att man älskart och mår så förtvivlat bra av det?

Då spelar det ingen roll om det är sommar, semester, julafton eller födelsedag. Man slappnar av och gör det man älskar, as simple as that.

/Carolin Helt, Int Lic Pt, lycklig medelålders navelskådare med en stark inre drivkraft