Lär dig behärska konsten att vara en sån som fortsätter..

Vabruari, snart 8veckor sen 2017 skålades in och de där löftena avgavs. De kanske inte ens var några uttalade löften men beslutet att ta tag i livet – börja träna och äta vettigt igen, det var taget. Motiverad till tusen. Hur känns det nu?

Fortfarande lika motiverad och arbetet mot en bättre form, hälsa så väl fysisk som psykisk pågår oförtutet? Í så fall – Grattis och bra jobbat! Ni kan sluta läsa här. Eller vänta, fortsätt. Som den pessimistiskt lagda person jag är tycker jag nog att alla bör fortsätta läsa. Alla bör nämligen ha en plan B och C för att säkerställa fortsatt framgång. En allt för positiv läggning kan göra att chocken blir ohanterligt stor då den lynniga bitchen Motivation, drar annorstädes och lämnar oss ensamma kvar, långt innan målet är nått. Är en beredd på motstånd är en också förberedd på skiten (obs! småländska, inte könsneutralt).

Ty, många är det som börjar träna. De börjar träna nåt förtvivlat många gånger på grund av den fula ovanan att de slutar träna i tid och otid. Den där första härliga motivationen brukar hålla i sig en 8-10 veckor om man har tur. Under de här veckorna är man en rosig, pigg och glad individ, om än lite märkt av träningsvärk. Man får snabbt resultat, flåset blir raskt bättre och man kan lasta på platta efter platt på viktmagasinen, det går som tågen gick förr. Omgivningen börjar så smått tycka att man är en pina pga av all träningseufori man sprider. Full av självförtroende tänker man

”Den här gången ska jag lyckas. Nu slutar jag aldrig”

Omedveten om att man är som ett barn som just lärt sig cykla med stödhjulen på, så kommer smällen som får en att köra rakt ner i diket. Igen. En förkylning, en långdragen förkylning. En vecka i Turkiet med all inclusive. En Påskhelg. En sträckning i inre lårmuskeln. You name it – nåt som får en att hamna utanför den rutin man skapat en vecka eller två, och man är helt bort från spelplanen. Igen.

Helt plötsligt är det nåt så förtvivlat svårt att ta sig till gymmet igen. Inte ens att ta sig utanför dörren för en sån där uppfriskande löprunda känns möjlig. Plötsligt har man inte –

1. tid
2. ork
3. lust

Vad tusan hände? Ni anar inte hur många förklaringar och ursäkter jag har tvingats lyssna på genom åren. GÄÄÄÄÄÄÄSP. Just den här specifika personen som berättar för mig varför, har så specifika omständigheter ser ni. Främst beror det givetvis på bristande självinsikt, den förmedlar jag så gärna.

Men innan jag hunnit göra det så har de hunnit försöka övertyga mig om att just dom har några timmar färre på dygnet/veckan/livet i stort. Jag håller villigt med om det sistnämnda, den som inte är tillräckligt fysiskt aktiv kommer inte ha lika mycket liv att leva enligt statistiken. Men Hallå Hej?! Att träna och se till att hålla kroppen i trim kommer inte göra att resten av livet går trögare precis, det gör raka motsatsen! Du tjänar ta mig tusan tid på att träna. Varje timme du tränar intensivt ger dig 5-11 timmar extra i jordelivet. Och hur lång tid måste det ta i anspråk, egentligen? Är passet bara tillräckligt intensivt räcker det med 20min 3ggr i veckan för att minska risken för ökad ohälsa avsevärt. Tar du inte i lika ordentligt är det 30min måttligt anstängande 5ggr i veckan. För info har vi totalt 168timmar per vecka att spendera…

De hittar inte orken att träna längre. Tro fasiken det! De tränar ju inte. Då blir man en tröttmössa, det är sen gammalt! Då brukar jag vänligt men bestämt informera personen ifråga om att i varje kilo underhudsfett vi hasar runt på har vi energi för ca 10mils löpning, ca 7000kcal närmare bestämt. Energin finns där, skärpning!

Den där lusten och glädjen man kände innan förkylnings-/semester-/whatever-traumat uppstod, är borta. Det känns inte roligt att gå och träna längre. Plötsligt börjar man fundera på om man ens fick nåt resultat alls de där veckorna man höll på. Ni förstår, minnet blir så förtvivlat kort hos individer som slutar träna i tid och otid. Jag hävdar å det bestämdaste att det beror på det minskade blodflödet till hjärnan som uppstår vid alltför mycket soffnötande. Ingen har ännu kunnat motbevisa mig i frågan. För nog känns det lite som att lampan lyser men ingen är hemma, när ursäkterna radas upp.

Många är dom som trots allt tar sig i kragen (thank GOD!), slutar leta efter den där motivationen, förlitar sig på att om de bara ser till att etablera vanan så kommer det gå den här gången. Trots förkylning eller whatever. Tröskeln är hög och efter det tagit det stora klivet över den, står de där på entrémattan med flackande blick. Men de ÄR där, de har ta mig tusan tagit sig dit och JA, det första passet efter uppehållet är skitjobbigt och det ska det vara. Annars hade det väl inte varit nån vits  med att träna regelbundet, eller hur? Men vet ni vad, ingen, INGEN ångrar att de genomförde det där passet.

ALLA känner tillfredställelse över att de gjort enligt efter vad de har bestämt sig för. Mitt ord till denna kloka skara – glöm aldrig den känslan. Den är ju bara bäst, eller hur?

Men så har vi dom som verkar sitta hemma och vänta på att färdtjänsten ska komma förbi och hämta upp dom. Som undrar ”varför har du inte ringt?” Var inte sån. Bli aldrig en sån. Ta alltid ditt eget ansvar över ditt liv, ditt välmående.

Hur göra för att lära sig behärska konsten att vara en som fortsätter –

Känn inte efter så förtvivlat! Gör som du bestämt när du var vid dina sinnens fullare bruk än vad du är när du är sur, slö och likgiltig. De där tre tillstånden soffhänger du inte bort – de tränas bort!

Ja, det var klokorden för dagen det. Heppåer!

//Carolin Helt Int Lic PT, hellre otrevlig än otydlig.