Långt utanför bekvämlighetszonen…!

När jag hörde talas om höghöjdsbanan i Isaberg trodde jag att det var nån vandringsled. Tänkte branta backar och vacker utsikt. Jag tänkte fel…

Nog finns det backar att traska runt i också men det var inte det höghöjdsbanan gick ut på. Ett par på gymet, vars blåmärksprydda kroppar jag masserade häromdagen, hade varit där dagen innan och sålde in äventyret så bra att jag ringde brorsan direkt. Är det någon man ska ringa om man vill göra nåt jobbigt och lite mer utöver det vanliga, då ringer man honom. Han är med på allt 😀  Han är min absolut bästa bror (har iofs inte nån mer men jag är helt övertygad om att det inte går att få en bättre).

”En höghöjdsbana är en rolig kombination av lek, klättring och äventyr där alla kan hitta en lagom spännande utmaning att övervinna. Precis som namnet antyder rör du dig bland träden. Du förflyttar dig mellan plattformar längs banor på olika nivåer med hinder som erbjuder olika slags utmaningar: balansgång, klättring, hopp och koordinationsmoment. Det finns allt från vår enkla gröna bana på låg höjd och med enkla hinder till riktigt hisnande fysiska och mentala kraftprov i vår svarta bana på upp till 15 meters höjd. Totalt ger vi dig 4 banor med 43 hinder.” Saxat från www.isaberg.com

”Lagom spännande” var för oss att gå på den näst tuffaste först och vi blev raskt uppmärksammade på att det varken räcker med en tuff frisyr eller en kropp full av tatueringar.

Men det var ändå ett smart upplägg. Först handlade om att glömma bort det där med att man tycker höjder är obehagligt. ”Inte titta ner”, kan man glömma för man måste se vart man sätter fötterna. Vara noga med karbinhakarna och sen bara ge sig på det helt enkelt. Helt ärligt tänkte jag efter den röda, näst tuffaste banan, att ”hur i hela friden ska den svarta banan som är mellan 3-5gånger så tuff vara?” 😮

Jodå, när brorsan hängde där i en telefonstolpe 10m över marken och sa ”Vi måste spela riktigt tung hårdrock i bilen sen, så vi får tillbaka nån tuffhet i kroppen. Det här är inte värdigt” tycker jag han sammanfattade det rätt bra. Efterföljande gå på lina en liten snörtamp varannan meter, var ju också intressant… Enda vila man fick var linbanorna som dök upp lite här och där. Svindel var som sagt inte att tänka på.

Adrenalin, grym greppstyrka och bålträning och en jäkla massa Just Do it! Två timmar långt utanför bekvämlighetszonen och så fantastiskt kul!

Och det är ju lite grann så det funkar med det mesta, tar man sig aldrig utanför den där zonen, det där stället där allt känns vant, bekvämt och behagligt -tja, då får man inte heller vara med om så mycket roligt. Man får inte känna den fantastiska känslan av I Did it!

Nu måste man kanske inte gå på lina mellan trädtopparna för att ta sig utanför bekvämlighetszonen. Det kanske räcker med att göra nåt nytt eller bara göra det man redan gör, lite mer obekvämt 😉

 

ps. ber om ursäkt för alla invektiv jag hävde ur mig där uppe bland trädtopparna. Får tvätta munnen med tvål i en vecka minst. Vad invektiv är? Gör som jag – googla 😉

 

Kommentarsfunktionen är avstängd.