Konsten att hitta livbojen i tillvaron…

Är det någon mer än jag som känner att den här hösten varit lite extra kämpig? Jag har dock hittat ett gäng livbojar att hänga upp tillvaron, livet, mig själv på…

Det är få som lever det perfekta livet, inte ens jag gör det faktiskt vilket kan kännas orimligt på nåt sätt. Frågan om det är det perfekta man ska sukta efter, är rädd att man hamnar i nån form av misslyckat och missnöjt tillstånd då…

Har träffat rätt många som känt sig lite misslyckade på sistone, man har inte lyckats med de målsättningar man satte upp där i slutet på sommaren/början på hösten. Det sket sig den här gången också… F*n också!

Jag är en av dom! Mitt perfekt planerade liv höll sig en bra bit in i oktober sen lät jag ännu en gång allt för mycket arbete ta överhanden. Igen. Att jag aldrig lär mig. Så kan det gå när man har bokningsanvarig från helvetet (Me, Myself & I)

Det irriterar mig, gör mig stundom skitförbannad och vet ni – det är OKEJ!

Man får vara negativt inställd till saker som är dåliga. Det kan vara jobb, familj, politik, sjukdomar, kollegor, skador eller annat som inte är bra och det är okej att vara frustrerad, sur och förbannad över det. Faktiskt. Bara en byfåne kan vara glad jämt.

Att konstatera vad som är dåligt måste till för att veta vad som behöver åtgärdas för att kunna leva ett mindre kämpigt och mer tillfredställande liv.

Har man försatt sig i ”skiten” eller ”vardagspusslet” som andra kanske väljer att kalla det, och inte lyckas ta sig ur det inom typ kort – vad göra? Lägga sig ner och dö? Vältra sig i självömkan? Dra på sig dåligt samvete för allt man inte hinner får gjort?

Alltså, det där gör ju inget bättre. Att få dåligt samvete för tex träning som inte blivit av är som att bestraffa sig själv två gånger.

• 1. Jag har inte fått till den träning jag velat och mår därmed inte så bra som jag kunde gjort.
• 2. Jag går dessutom runt och har dåligt samvete för att jag inte tränat som jag velat för att må så bra som kunde mått.
• 3. Jag blir därmed ännu grinigare än jag behövt vara och bestraffar därmed min omgivning när jag ändå håller på.

Men vet ni, om det helt enkelt är för mycket under vissa perioder så ÄR det inte hela världen om man får göra vissa justeringar i planeringen. Nä, inte ens i träningsplaneringen. Man blir inte otränad på några veckors mindre fysiska aktiviteter. Nu menar jag självfallet ICKE att man ska prioritera bort träningen så snart det blir lite körigt! Träningen är om möjligt ännu viktigare då men man kan göra rätt i att sänka kraven på sina prestationer en smula.

Det kanske inte finns utrymme för den återhämtning som riktigt tuff träning kräver? Sänk ribban en smula. Du tar igen det snabbt när omständigheterna runt omkring blir bättre.

Jag har under några veckor försatt mig i situationen att jag inte kunnat träna enligt min perfekt upplagda träningsplan. Ingen fara på taket! Jag har tränat, oh ja! Jag är ju inte dum på riktigt. Men inte så strukturerat som jag vill och som jag mår som bäst av att göra.

• Träningen är livboj nr 1 jag har för att kunna hålla uppe både humör och tempot som livet kräver av mig just nu.
• Minst en sovmorgon per vecka och i alla fall 2 tidiga kvällar (jaaa, en av dom är fredag och den andra är lördag och/eller söndag…) är livboj nr2
• V.48 då åker jag till Playitas och gör precis vad jag och bara jag vill är väl typ livräddningsbåten i horisonten 🙂

Vilka är era livbojar i höstmörkret?

//Carolin Helt Int Lic PT med livbojarna tätt intill