JAG är fullt frisk, hur är det själv?

Jag upphör aldrig att förundras över det faktum att ord och bilder som upplevs inspirerande och motiverande före och efter semestern, får helt motsatt respons när de uttrycks mitt under rådande rosé- och grillkvällsmys.

Plötsligt blir reaktionen –

”Men chillla ner lite va” ”vila stavas VILA” ”är du riktigt frisk eller?” ”Hon den där, hon går snart in i väggen hon”

Samma visa varje år. Numera är jag själv inte lika drabbad, folk vet att de får rappt svar på tal, men många andra får uppleva hur HEJJA-ropen förbyts till suckar och himlande ögon. Det kan upplevas lite jobbigt när det sker men inte i närheten så jobbigt som det jag upplevt idag. Jag tror jag fått känna på effekterna av att vara ”normal”.

Personligen ser jag sommar och semester som ypperligt tillfälle att levla upp min träning en smula, kanske träna på lite annat sätt, eller helt enkelt bara mer och hårdare, sånt som kräver både mer tid och mer återhämtning. Tid är ju det vi får lite extra av.Det är nåt jag mår rasande bra av och jag känner mig starkare än på länge. Jag är faktiskt så inihelskotta stark och frisk både fysiskt och mentalt att jag typ har papper på det.

Men nej, jag är inte normal och det sätter jag en ära i att inte vara. Ty normal är allt annat än sunt.

Just i dag känns det där extra påtagligt. Jo ser ni, igår då var jag och det lilla livet ute bland folk och härjade runt. Eller ja, vi var på konsert. GES i Borgholms Slottsruin. Fantastisk konsert btw, mycket beroende på att jag varit öppet, djupt och innerligt förälskad i Orup sen 1988.

MEN, detta innebar-

1. Stillasittande i bil

2. Omgiven av tusentals överförfriskade nostalgiker, bara ångorna gör en renlevnadsmänniska som mig yr i huvet. Btw ingen, och allra minst medelålders människor som borde veta bättre blir faktiskt det minsta charmiga when överförfriskade.

3. Förändring av matvanor.

4. Kom i säng på tok för sent.

5. Sov som en röv de få timmar jag sov.
Allt detta gjorde att den version av mig själv som mötte dagens ljus var en svullen, seg och rent ut sagt bedrövlig skapelse.
Den fantastiska morgonrundan i vackra Kalmar som jag sett fram emot blev mer av en hasande gångart än löpning. Känslan av tung, ickeviril kropp upphöjd till typ 300. Plötsligt kändes det bekant. Det var känslan av bakis jag upplevde och det var helt förfärligt.

För att strö salt i mina öppna sår kördes det en omväg hem och jag fick göra ett besök på en outlet. Ni vet, såna där stora schabrak mitt ute i ingenstans, dit folk vallfärdas när barnbidraget brinner i fickan. Där mötte jag många helt normala människor och mitt eget utanförskap bekräftades ytterligare. Gjorde ett försök att köpa mig lite lycka, men trots de fina funktionshoodisarna av utmärkt märke kändes det lite platt. Svullen, seg och bedrövlig, tja då hjälper inte materiell rikedom

Jag har alltså fått en nyttig påminnelse i hur det är att vara normal. Det är då ingenting för mig, det är då dagens sanning det.

Nu vill jag helst inte lämna tomtgränsen annat än för löpning och andra stärkande fysiska ansträngningar resten av semestern, okej? Nåt svullet, segt och bedrövligt vrak vill jag då rakt inte vara när höstvindarna börjar vina runt knuten.

Fullt frisk och inte normal, det är mer min melodi det.

/Carolin Helt, Int Lic PT och fortfarande lite i normalchock