Hasta la vista Playitas-I’ll be back!

Sista passet är avverkat, väskan är packad, notan är betald och jag är utcheckad för denna gång- its time to go home…

Och vilken vecka det har varit! Allt har gått enligt plan. 4-5 pass om dagen, högt och lågt och lite däremellan i intensiteter, löpning varje morgon och ett rejält styrkepass snudd på varje dag. Jag har gått på HIT, functionell, circuit och crossfit, tja allt som inte inneburit nåt dansant. Vissa dagar har det varit lite väl mycket dansant på schemat men rådig som jag är har jag då kompletterat med egen husmorsgymnastik. Dessutom har jag promenerat (?!) jo ser ni, i de här bergen tycker till och med jag att det kan vara lite lönt.
Jag har till och med rörlighetstränat, flera gånger varje dag. Jodåsåatte, för det måste väl ändå insmörjning av egna ryggen klassificeras som. Solskydd fuskar en inte gärna med här inte. Om jag bränt ryggen? Jajamän.

Allt detta tränande har min kropp mått förtvivlat väl av. Jag skulle inte kunna köra på så här hemma men här, en vecka, funkar det finfint och jag ångrar inte en minut av det.

Att släcka sänglampa vid 21 snåret, att äta rikligt med bra och god mat, att softa en stund i solstolen mellan varven och en rejäl massage varannan dag, gör givetvis sitt till och hela mitt jag känns som ett fulladdat batteri.
Hela kroppen har liksom sugit åt sig all omtanke som en svamp och knoppen har fått del av det i samma grad.

De arrangerade passen har både inspirerat och motiverat mig. Klart bättre utbud den här gången jämfört när jag var här i höstas. Då hade jag oturen att pricka in nån sablans ajråbixvecka och de lyckades få varenda pass att gå takt.

Blev lite orolig på flyget ner nu, då halva planet var fullt av zumbatanter.
Ledarna klädda i gangstakepsar. Jag tänkte ”HELVETEEE!! Inte nån jäklars temavecka den här gången också!?!” jag som varit så noggrann i min bokning.
När flygvärdinnan frågade om jag skulle ner och jobba som zumbaledare, frustskrattade jag chockat och högljutt och fick ur mig att ”det ska jag verkligen inte” hon trodde det pga jag så vältränad, då svarar jag lika reflexmässigt som inte lågmält att

”zumba blir man inte vältränad av”.

Ojoj, dålig stämning och mörka blickar kan jag meddela. Ingen verkade dock känna sig manad att säga emot. Men det var ändå inte utan att jag var lättad av mer än en anledning när det visade sig att zumbatanterna skulle till annat resort.

All tid jag spenderat på att springa, bergsgetsvandra och bara slappa, det har gjort att jag blivit nåt helt förtvivlat kreativ och ja, ännu lite klokare.
Till vardags spenderar jag det mesta av min tid tillsammans med andra, jag pratar, instruerar och domderar för fullt dagarna och veckorna långa. Att då få så mycket tid bara för sig själv, alltså jag kan inte beskriva hur välbehövligt det är.

Att umgås ordentligt med sig själv borde fler prioritera, tror fler än jag skulle må bra av det.

Jag reser ensam och är det nåt ställe det känns helt okej och icke-udda att göra det till så är det Playitas.  Som ni förstår gör jag det inte för att skaffa nya sociala kontakter. Det är ju en ganska vanlig kommentar annars, att det är ”lättare att skaffa nya vänner när man inte har nåt resesällskap med sig”.
Visst blir även jag ”Hej och tjena” med folk jag hasat, burit och dragit runt på under passen, men just ”hej och tjena” och kanske lite tjitt tjatt om passet, det är så långt min sociala förmåga sträcker sig.

Hur göra för att freda sig mot detta för mig, sociala otyg?
Är det fråga om kontaksökande ensamma män, gör jag enligt följande-

1. .Fäster blicken snett ovanför huvudet på karlstackarn och undviker på så sätt den kontaktsökande blicken.
   2. Om inte den signalen fungerar utan kontaktförsöken utökas till verbal karaktär, svara jag vänligt på tilltal, ställer inga motfrågor och för helt omotiverat min vänsterhand mot hakan.
   3. Då folk inte är berusade på det här stället har steg 3 aldrig blivit nåt att ens fundera över.

De kvinnor som intresserar sig för min person visar sig i 9 fall av 10 vara ute efter att värva mig till nån form av MLM-verksamhet. Då får en vara tydlig och på direkten avvisa vidare konversation i ämnet. De är ena iglar de där, men med visad tydlighet blir intresset för den egna personen plötsligt intet.
Vid det 10:e fallet är den en bloggläsare eller instagramföljare och det är ju alltid jättekul när de vågar sig fram. Då är jag orimligt trevlig. Utan att göra mig till det minsta.

I övrigt är det ingen som bryr sig det minsta om min diskreta lilla uppenbarelse. Gör ju inte så mycket väsen av mig jag inte.

Jag hade 7,4kgs övervikt när jag checkade in. Ja, väskan alltså. Men jag kan meddela att nästa varenda liten pinal har kommit till användning. Tack och lov har jag inte behövt varesig plåster eller tejp, jag är helare än någonsin!
Alla mina 5 par träningspjucks är välanvända (snabbskorna, burpeesskorna, långpasskorna, terrängskorna och mina nyaste snyggskorna) har bara nåt par tajts kvar som inte luktar apa men för första gången åker jag hem med en orörd sport-bh, det brukar vara det svåraste att planera det.
Vädret har varit nästan för bra. Maten har varit ännu lite bättre vilket gjort att jag helt enkelt inte haft rum för nåt okynnesätande av de spanska ostarna. Kan inte bestämma mig för om det är bra eller dåligt.
Redan nu börjar jag planera för nästa egovecka.

Hur fantastiskt bra det än är här, är en vecka i stöten alldeles lagom. Nu vill jag åka hem till det lilla livet igen. Jag är mer än redo att göra livet besvärligt för alla er jag möter på hemmaplan, ända fram till midsommar i alla fall.

Känns dock väldigt märkligt att min bästa vecka den här sidan nyår har varit den förmodligen värsta i världen i övrigt. Mer omvärldsanalys än navelskådning de senaste dagarna alltså..

/Carolin Helt, Int Lic PT med förnyad energi, trots allt?