Formad av livet…

Hej, jag heter Carolin och är drygt 45 och halvt år. Jag är inte bäst på nåt men kan lite hyfsat småbra på saker jag fått träna på ett tag. Förvånansvärt ofta känner sig folk manade att recensera den här kroppen jag drar runt.

Från kvinnor i min egen ålder får jag ibland höra –

”Nä usch, så där stor vill jag inte bli!”

Då är repliken väldigt enkel –

”Det lär du heller inte bli. Den här storheten råkade inte bli, den är ett resultat av vad jag utsatt kroppen för”

…vanligtvis pustar recensenten ut och återgår till sin morotsmuffin.

En annan vanligt förekommande kommentar av ovan nämnda grupp kvinnor är –

”Men du har inte fött barn”

.. nä, jag har ju inte det. Det går ju liksom inte att säga emot. Det är ett medvetet val som jag inte ångrar och det tror jag inte de som valt annorlunda gör heller.

Jag undrar dock lite smått om inte ALLT vi utsätter kroppen för sätter sina spår..

Jag undrar egentligen inte alls-

Jag är tämligen övertygad om att kroppen formar sig efter vad vi utsätter den för- barnafödande, ålder, träning, navelluddspetande, sprit, knyppling, ägg, muffins, u name it.

Erkännes- jag äter jäkligt mycket bra mat, men jag äter varken muffins eller dricker sprit.  Dessutom tränar jag alla dagar i veckan. Och har jag den för somliga, lite obehagliga vanan att allt som oftast göra det mer än en gång om dagen. Det har jag gjort i jättemånga år nu.

Det gör jag för att jag-

• Vill
• Kan
• Mår förtvivlat bra av

Jag kan pga 1. att jag valt bort annat jag kunnat lägga min tid på  2. tränar så väldigt varierat – styrka, kondition, lätt, tungt, högintensivt och lågintensivt och så har ju kroppen jag hasar runt på så många olika delar.

Att viljan finns beror till stora delar på att den träningsform jag ägnar mig åt för tillfället nästan alltid känns som det bästa jag vet.

Min främsta motivation är att jag mår så förtvivlat bra av att träna- oftast både före och under och alltid efteråt.

Det finns ju även en hel del som känner sig manade att kommentera vad jag med denna kropp jag hasar runt på, ska kunna prestera (här är det mest män som vill tycka till). Det finns de som anser sig kunna förvänta att jag ska springa snabbast och längst, lyfta tyngst och ha den mest välutvecklade muskelmassan av dom alla. Hemskt ledsen att göra dessa förståsigpåare av saker de inte har med att göra, besvikna…

Min träningsrutin kommer aldrig göra mig till den snabbaste löparen, den starkaste eller till den biffigaste bruden av dom alla. Det har aldrig varit mitt mål ty jag är väl medveten om den bristande talang jag har för fysiska prestationer.

Det som för det stora flertalet verkar vara det mest åtråvärda träningsupplägget –

”Så här lite måste du träna för att bli snabbast/starkast/friskast/snyggast/whatever”

Då jag både vill, kan och mår förtvivlat bra av att träna är inte så ”lite som möjligt” det jag eftersträvar, nä det är då rakt inte tanken med mitt upplägg. Mitt upplägg är utformat så att jag ska kunna träna så mycket som jag bara vill och kan och mår förtvivlat bra av, inte att bli mitt bästa i en enskild gren.

Det är individanpassad träning at its best. För mig.

Och så har vi ju dom som från soffhörnet hörs ropa –

”Vila! Det stavas V I L A- det är väldigt viktigt att vila!!”

Ja, vila är väldigt viktigt. Det görs bäst på nätterna det. Rikligt med sömn ska icke föraktas. Sen ska vill jag ju påpeka att typ 21-23 timmar av vareviga dygn tränar jag ju faktiskt inte alls.

På nåt sätt känner jag väl ändå att det faktum att 5 000 000 människor om året går en för tidig död till mötes pga för mycket stillasittande, det verkar gå allt för många förbi..

Ett helt orimligt navelskådande inlägg kan kanske tyckas. Jag är ju i sanning unik – precis som alla andra. Det är precis just det inlägget handlar om..

/Carolin Helt, Int Lic PT och en sån som tränar för att jag kan, vill och mår förtvivlat bra av det..