Ett bättre fokus…

Jag har ägnat tämligen många år åt att stånga pannan blodig i mina försök att få alla de där som aldrig tränat  och som till sist fått ändan ur vagnen samt alla de som varvar börja om och sluta om och om igen, att skifta fokus.

Ty på tok för många gör det med ett stort överhängande syfte att förändra sitt utseende. Men…

Snälla rara söta, träning har så ytterst lite med utseende att göra.

Visst, kroppen anpassar sig efter vad vi utsätter den för.

Lite kroppsfett beror på att vi täppt till kakhålet så att ingen överflödig energi sparas i form av fluff på kroppen. För att få bort eventuellt överflöd krävs inget annat än att täppa till nämnda hål så effektivt att energin som ändå lyckats sparas där, måste användas för att få kroppen att gå runt.

Det har således inte speciellt mycket att göra med om man är vältränad eller ej. Men gudarna ska veta att det är betydligt lättare att röra på kroppen om man slipper hasa runt på onödigt mycket dödkött

Musklerna, de växer och frodas först då vi använder dem på ett för oss utmanade sätt och för det krävs det träning absofuckinglutle.

Jag tror dock att jag knäckt problemet, ja problemet med att folk tenderar att bara fokusera på vad de ser- det är det enda den icketränande kan relatera till.

Har man aldrig upplevt känslan av vältränad, aldrig känt känslan av att orka mer än vad man trodde var möjligt, aldrig känt ”faen vad det spritter i benen”, aldrig känt ”rackarns vad jag är stark”, aldrig känt den tillfredställande känslan efter ett väl utfört träningspass, aldrig känt hur det är att ha en kropp som inte begränsar en- ja, då kan man inte riktigt begripa vad som är det stora och viktiga som träning ger.

Det slår mig också att det var ”smal och snygg” som var min målsättning när jag började träna för sisådär 100år sen, men det är ta mig tusan inte det som fått mig att fortsätta.

Det slår mig också att det måste vara därför folk i allmänhet så lätt och så snabbt slänger sig med ord  som ”kroppshets” och annat okunnigt- de begriper helt enkelt inte bättre.

Man tro sig se nåt osunt i det sunda.

”Vad springer hon ifrån” ”Man måste ju njuta av livets goda, ta en bulle och va som folk” ”Va?! Ska du träna idag också? Låt det inte gå till överdrift, vila är också viktigt” osv osv i all oändlighet.

Sant, det finns fall där det går till överdrift. Man räkna med att ca 2% av befolkningen lider av ortorexi dvs man tränar för mycket i förhållande till hur mycket man äter och återhämtar sig, driven av ångest.

Det handlar inte om att man tränar ”för mycket” men man matchar inte kcal- och övrigt näringsintag med hur mycket man förbrukar.

Ni minns väl Gunde Svan, han kunde träna inte träna mer, inte pga att tiden eller viljan inte fanns utan pga han fixade helt enkelt inte att äta så mycket som det skulle krävas för att få ut några resultat av det.

Som ortorektiker missar man även den viktiga återhämtning som sömnen ger. Inte sällan går man upp mitt i natten för att hinna med sin träning (ofta i smyg).

Och den absolut mest avgörande komponenten – man drivs av ångest. Precis som i alla andra former av självskadebeteende.

Det har absolut ingenting med hälsa att göra. Precis lika lite som metoden att fylla hålet i själen med kanelbullar, en något vanligare störning än 2% skulle jag tippa.

 

Nähähörni, nu hinner jag inte med er. Ska slänga ihop en kladdkaka och framåt eftermiddagen tänkte jag börja röka och sluta upp med att vara så här tja.. obekväm.

HEPPÅER!

/Carolin Helt, Int Lic PT och forever obekväm och obehaglig

 

Kommentarsfunktionen är avstängd.