En lynnig bitch..

Nej, det är inte mig själv jag syftar på (är ju mer lagd åt det jämn-ilska hållet). Jag tänker på den lynniga bitchen Motivation, träningsmotivation närmare bestämt. Hur fasiken får man henne att aldrig vika från sin sida?

På sociala medier noterar jag populariteten i att följa diverse coacher och koncept. Hela den här branschen av träning och fitness verkar ha drabbats av nån form av koncepttramshysteri. Lite samma sjuka som alla dessa mirakeldieter vill smitta oss med. Det hÄr är konceptet som fungerar bäst av dom alla.
Helst ska det heta nåt fränt och ledas av nån utan för- och efternamn – hmm, jag tänker ”PT-Carro”, ”Coach-C” eller ”Fru Fitness” kanske skulle kunna vara nåt. Sen hittar Lisa det fantasifulla namnet ”Förbränningscoachen” och fantasin börjar flöda fritt- ”Hållkäften-Coachen”, ”Stickochbrinn-PTn”, ”Skitpådej-Coachen” och ”Duvillaldrigsemejigen-PTn” för nåt unikt måste PTn definitivt ha för att kunna sälja in ett koncept som inte alls är unikt för de individer som förväntas följa det. Själv kallas jag mest för Kommandoran, inte jättesäljande kanske..

Okej, okej, jag raljerar må hända lite grann. Missförstå mig rätt, jag anser faktiskt att allt som kan få folk att få ändan ur vagnen och börja röra på sig är av godo.

Jag fascineras mest bara över att så många gång på gång, måste ha nåt nytt som de helt okritiskt går all in för. För att sen sluta. Göra ett uppehåll. Och sen gå all in och följa en ny guru. On-line, helst on-line. Är nog lättare att både börja sluta då tänker jag..

Jag kanske skjuter mig själv i foten här. Ingen fara, det är sånt jag gör på regelbunden basis. Jag är rätt fast övertygad om att ska den lynniga bitchen Motivation bli ens BFF måste det till nåt annat än ännu en coach med fränt namn och ”nytt” koncept.

Jag är helt övertygad om att den bästa coachen man kan skaffa sig är sig själv.

Själv har jag haft träningsmotivation non-stop i drygt 25år nu. Funderade lite på det under min löprunda i morse. Vad tusan har gjort att den bitchen varit min nära följeslagare i så många år? Är jag så mycket bättre än alla andra? Nä, jag har ju som jag tidigare nämnt inte fötts med en enda talang och nåt vidare självförtroende gällande mina fysiska kapaciteter har jag då aldrig haft.

Till att börja med var det en längtan efter förändring som drev mig. Stundom har det varit en önskan om förbättring som drivit mig. I bland har det varit att livet i övrigt har sugit som gjort att träningen blivit min livlina. I bland, när det varit tungt, är det bara insikten att jag inte vill vara en sån som ger upp som fått mig att hänga. Oavsett orsak så har träningen alltid, ALLTID bidragit med enbart gott i mitt liv (utom den gången då jag sprang med halsont och fick bronkiten från helvetet. Iofs var det den 3 veckor långa ofrivilliga träningsvilan som var det mest onda i sammanhanget).
Snabbt som rackarn insåg jag nämligen, jo jag är rappare i pallet än vad det ibland kan verka, att jag mår förtvivlat bra av att träna. Oavsett vad som drivit mig.
Jag kan ärligen säga att utan träning hade mitt liv inte varit i närheten av vad det är idag. Att lägga av eller ens trappa ner, finns inte på kartan. Jag har ju testat att vara en som inte tränar och det är inget som lockar mig det minsta.
Jag säger som hon, Arja S-

”Jag vill tacka träningen, som har gett mig så mycket..”

HEPPÅER!

/Carolin Helt, Int Lic PT och en sån som tränar, även fortsättningsvis..

Kommentarsfunktionen är avstängd.