”Du duger som du är..”

” Är du lycklig och mår bra, duger du som du är. Är du olycklig och mår dåligt, duger du som du är”
Nåt i den stilen läste jag på instagram härom dagen. Ja, det stämmer ju på alla punkter. Vi duger alla som vi är, från den dagen vi föds och framåt. Ändå gick jag igång och tja, blev helt enkelt provocerad av vad jag läste..

Detta skrevs i samband med viktnedgång. Någon var nöjd med sitt resultat, med all rätta! Men kände av någon anledning ett behov av att poängtera ovanstående.
Ja, jag gick igång i vanlig ordning och blev på riktigt upprörd..

1. Jag begriper då verkligen inte vad det ena har med det andra att göra.

2. ”Duga” är inte det ett lågt ställt mål för känslan över den egna personen?

3. Det finns alltså folk därute som tror att  vi som ägnar oss åt regelbunden träning och bra mat i lagom mängd, gör det för att ”duga”?!

Den som sätter igång med målet att ”duga” som motivation lär inte bli en som fortsätter.

Att få träning och vettiga matvanor till en självklar del av livet, får man för att man mår så förtvivlat väl av det. Att sluta är liksom inget alternativ. Varför lägga av med vanor som får en att må sitt bästa? Det har inte ett endaste dugg med att ”duga” att göra. Man gör det för sin alldeles egna skull.
Att göra det för någon annans skull måste heller inte det  på något sätt vara fel. Ibland kan det vara skäl nog. Tungt vägande skäl. Har man aldrig mått sitt bästa är det kanske inte helt lätt att ha det som målbild.

Att då göra förändringen för sina nära och käras skull, kan vara precis den motivation som behövs. Att kunna vara en förälder i form god nog att orka umgås med sina barn på annat sätt än bara filmmys? Att leva frisk länge nog att kunna njuta av sina barnbarn? Motivation som inte har något som helst med att ”duga” att göra.

För allt det där krävs det knappast vare sig en genomförd Klassiker, en Iromansatsning eller en schysst tid på milen.

Det är prestationsmål och har inget med hur man mår som människa att göra, även om det kan ge en rackarns så god känsla när man lyckas. Det här med att prestera verkar även det ha blivit nåt missförstått på sistone. Det har nästan blivit nåt fult och sjukdomsframkallande.

”Prestationssamhälle”, fnyses det och så slår vi ett slag för att inte göra nåt och tänker inåt och djupandas i lotusställning en stund istället. När blev att ”prestera” nåt negativt undrar jag?

Att vi duger som vi är, jajamän. Men att prestera på ett eller annat sätt är en del av livet. Det räcker inte med att infinna sig på jobbet och bara ”duga”. Lön tjänar man, inget man bara får liksom. Det räcker inte heller att bara ta sig över tröskeln på gymmet och inandas luften, det gäller att prestera någon form av ansträngning för att få ”lön” även där.

Att prestera, att lyckas med något som ligger lite utanför det vi trodde att vi kunde – det är få saker som slår den känslan av triumf!

Tror fler borde lära sig skillnaden mellan självkänsla, självförtroende och självbild.

• Självkänsla – vi duger alldeles utmärkt som vi är, alltid.
• Självförtroende – tron på våra förmågor. Mår jäkligt bra av att lyckas prestera.
• Självkänsla+självförtroende = Självbild, hur vi ser på oss själva.

Vet inte hur det är med er, men jag mer än duger, även sunkiga måndagar i februari 😉

//Carolin Helt, Int Lic PT #queenoffuckingeverything