Don efter person, åtgärda problemet och var inte så jäkla lättkränkt…

Som ni märker på temat har jag mycket som måste vädras idag. Jag vill redan nu tacka min omgivning både IRL och på sociala medier för ständig källa till skrivarinspiration. Här kommer ännu ett pedagogiskt inlägg i temat – förändra den fysisk formen…

På många sätt har vi ett inkluderande samhälle, ett samhälle där vi tänkt till så att även de med diverse rörelsehinder kan ta sig fram- Vi har rulltrappor, hissar, automatiska dörröppnare, vi kan få i stort sett allt hemkört och levererat innanför dörren. Precis så ska det vara och vi bör jobba ännu mer för att underlätta deras vardag och inkludera dessa i ALLT.

Men någonstans har det blivit väldigt fel…

All denna, till att börja med, välriktade hjälp har blivit helt missriktad då fel individer använder dessa prylar som om de voro ämnade för dom och inte för de som verkligen behöver ha den hjälpen.

Mer bör göras för att inkludera de som faktiskt är rörelsehindrade (jag väljer detta ord just för att detta handlar om fysisk rörelseförmåga)och underlätta deras vardag. Hand upp på den! Men för alla andra – Ni ÄR inte rörelsehindrade! Men om man tar hissen pga lathet, snor handikappsparkeringen pga samma orsak och undviker all tänkbar fysisk ansträngning i vardagen, tja då jobbar man rätt duktigt mot att bli det.

”Men jag blir ju så andfådd. Och svettig. Äckligt. Det vill jag ju inte bli!” sa nån (alldeles för många)

Du har ett problem – dålig kondition.

Du har identifierat orsaken problemet – lathet.

Du har gjort en åtgärdsplan – undviker allt som eventuellt skulle kunna påminna dig om problemet.

Och någon hade väldigt mycket otur när någon tänkte om nu någon tänkte alls. Vilket är sjukt trist, för det fina med att ha riktigt usel kondition är att det krävs så oerhört liten insats för att förbättra den.

1. börja ta trapporna du dagligen stöter på
2. sök upp fler trappor
3. parkera bilen längre bort än så nära du kan
4. gå en omväg så snart möjlighet ges
5. fatta vad möjligheter det finns och då har du ändå inte ens kommit i närheten av att börja träna!

I fel händer blir hjälpmedel plötsligt ett hinder för den fysiska rörelsen – ett rörelsehinder..

Don efter person alltså..

Nu tänker jag främst på vuxna individer som är mogna (borde vara i alla fall) att ta sina egna beslut och ansvar för sin hälsa och sitt välmående, men nu i dagarna presenterades en studie om svenska barn och ungdomars fysiska aktivitet. 44 procent av grabbarna och blott och bart 22 procent av tjejerna lyckas komma upp i den rekommenderade dosen av daglig fysisk aktivitet. ”Barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör” brukar det ju sägas och det verkar stämma även i detta. Läs mer om studien här.

Åter till den vuxna befolkningen som är mogna (borde vara i alla fall) att ta sina egna beslut och ansvar för sin hälsa,  det finns uppenbarligen fler problem att åtgärda om man vill förändra den fysiska formen.

Du har ett problem – du har några otrivselkilon att bli av med.

Du har identifierat orsaken till problemet – sötsaker i stora mått, choklad, bakverk,  you name it!

Du har gjort en åtgärdsplan – skippar potatisen till lunch och ”skär ner på ALLA kolhydrater” i form av rotfrukter, frukt ”sååå mycket socker i det ju”

Nu hade någon igen väldigt otur när någon tänkte om någon kan beskyllas för att tänka alls…

”Jag äter för mycket choklad så jag slutar äta potatis”

Det kan väl ändå inte bara vara jag som ser hålet i hela huvudet här va?

Man har ju annars kommit ganska långt på vägen mot en lösning – man har identifierat både otrivselproblemet och orsaken till det men man har totalt missförstått hur det lämpligen borde åtgärdas.

1. börja med att äta bra mat
2. välj goda råvaror framför färdiga livsmedel
3. våga ät dig mätt på MAT
4. rör på dig enligt ovan och gärna mer då träning är aptitreglerande – Du blir hungrig, inte sugen
5. ställ dig frågan ”Varför” du äter det du äter, är det bara känslobaserat  (trött, deppig, firar, sugen, det är synd om mig, what ever) då är det förmodligen inte en broccolibukett du är på väg att stopp i dig. Är det värt det? Om ”Ja” ät utan dåligt samvete men gnäll inte över uteblivet resultat.
6. Kroppen formas efter det vi utsätter den för.

Raskt kom vi då till sista punkten – lättkränkthet. Lättkränkthet är ofta ett tecken på bristande sinne för humor. Humorlös och utan självinsikt, skulle jag vilja påstå. Lägg av med det. Och lägger man inte av med det så får man helt enkelt vika hädan, läsa en annan blogg och ställa sina frågor till någon som hellre är trevlig än tydlig. Alla ni andra (thank God att ni är så många) är dock varmt välkomna att stanna kvar 🙂

Det var väl allt jag ville ha förmedlat idag det. HEPPÅER!

//Carolin Helt, Int Lic PT, hellre otrevlig än otydlig…