Det är ditt ansvar…

Snacka om icke-klickvänlig rubrik. Eget ansvar är inte nåt vidare värst populärt. Kan någon annan ta det, är det att föredra, eller?..

Har tänkt en del på det där med eget ansvar idag. Ja, senaste dagarna faktiskt.

Att man ansvarar för det man gör. 

Att man ansvarar för det man inte gör. 

”Jag bedriver ingen färdtjänstverksamhet”

…brukar jag ganska raskt deklarera för medlemmarna på mina gym ”men tar du dig hit, hjälper jag dig mer än gärna”  för det gör jag. Jag jobbar med träning men har man inte drivkraft nog att ta sig över tröskeln till gymmet, så ser inte jag hur det kan vara mitt ansvar. 

Jag har till och med gått så långt att jag i vissa fall inte tar mig an nya PTklienter om de inte tränat regelbundet på egen hand ett par, tre månader. Då alla våra medlemmar får hjälp med ett träningsupplägg då de blir medlemmar (det ingår i dealen) blir de på intet sätt lämnade vind för våg, de behöver bara visa att de har viljan nog att ta sig till gymmet för egen maskin och etablera vanan av egen beslutsamhet.

Många är dom som vill lämpa över hela ansvaret för sin träning och sitt välbefinnande på någon annan –

”Förändra mig! Motivera mig!!”

…utbrister de och vet ni, det funkar inte. När jag var alldeles nybakad PT så gick jag in med liv och lust och gjorde just det, tog det ansvaret ifrån dom. Till absolut ingen nytta. Jag kan leverera redskapen, dvs övningar, teknik och upplägg, men jobbet att gÖra enlig det- det kan inte delegeras eller någon köpas fri ifrån. Det är varje individs eget ansvar.

Det egna ansvaret sträcker sig självfallet längre än så.

Att man ansvarar för det man säger, det är sen gammalt, men allt som oftast behöver man nog påminna sig om att man även ansvarar en del över vad man hör. 

Det är dumt så oerhört dumt att välja att missförstå, ändå verkar det vara väldigt populärt. Man pratar om att samhällsklimatet blivit hårdare och det stämmer nog, men samtidigt har vi väl ändå också blivit oerhört lätta att uppröra och kränka på diverse sätt? Att man liksom letar efter saker att missförstå och att man tar sig själv på onödigt stort allvar.

Att man även har ett ansvar för saker man inte hör. Att gå och vänta på att få höra nåt som man vill höra som om omgivningen kunde läsa ens tankar, det är då sannerligen ett bra sätt för den som längtar efter att bli besviken.

Det måste vara trist att vara en sån som går runt besviken. Och så onödigt. Gör man så skulle jag vilja påstå att man hanterar det egna ansvaret vårdslöst.

Ja, det var väl den korta versionen av allt jag har att uttrycka i ämnet dag det.

HEPPÅER!

/Carolin Helt, Int Lic PT och full av eget ansvar