Dåligt samvete? Tja, det är ju också en drivkraft… men varför?

…men ack så trist va? Häromdagen läste jag att ”tränings- och hälsoprofiler” borde sluta uppmana folk att ta tag i sina stillasittande liv pga att det skapar dåligt samvete och hetsar folk till att försöka pressa in träning i ett vardagspussel som inte har några luckor.

Det borde helt enkelt slutas upp med sånt hetsande. De som eventuellt ligger bakom denna flod av dåligt samvete som sköljs över den stora majoriteten av människor som lever sitt liv allt för stillasittande, inte har insikt i hur det är att leva ett liv som inte är så flexibelt som en ”hälsoprofil”. Vi borde istället fundera på hur våra stillasittande samhällsstrukturer ska förändras, hoppas på att arbetsgivare kommer förstå vikten av att bygga in rörelse i arbetsuppgifterna.

Tja, det ligger helt klart en hel del i det. Vi lever i en tid då samhället runt oss gjort det möjligt att vi inte behöver röra på oss knappt nånting alls om vi inte själva vill.

Vi har skapat samhället så inkluderande för alla de som helt ofrivilligt är rörelsehindrade så att de som inte är det kan göra sig själva till det, helt frivilligt. Om man ska hårdra det en smula..

Känner ni känslan? Den där sköna känslan av när oket av eget ansvar lyfts från våra redan nedtyngda axlar lyfts av – det är samhällets och arbetsgivares ansvar.
Det är samhället som måste förändras och vips finns inget behov av självransakan längre.

Vi är offer för omständigheter vi inte kan förändra. Låtom oss omfamna dessa och inte se möjligheter utan bara hinder. Eller?

Alltså, jag blir inte lite matt i pälsen av den typen av tugg. Visst, samhället borde förändras på en jäkla massa sätt men sånt tar tid, tid som på individnivå förslösas om vi som individer inte tar vårt eget personliga ansvar under tiden.

Enligt Folkhälsoinstitutet är det bara 13 procent av landets 11åriga flickor och 21 procent av landets lika gamla pojkar som får upp pulsen de av WHOs rekommenderade minimitid om 60minuter om dagen. Av landets alla 50-64åringar är det bara 7 procent som klarar av de 30minuters rekommenderade pulshöjande aktiviteten per dag. De sitter still mellan 9-10 timmar per dag i snitt varav 3-4 timmar sittande utan avbrott. Tittar man på befolkningen däremellan är det ca en tredjedel av oss som klarar av 30min pulshöjning om dagen ackumulerat och bara några få procent kommer upp i 10min ihållande förhöjd puls dagligen. Tja, vad ska man säga? Är det denna rekommendation källa till prestationshets och dåligt samvete, då kanske det är bäst vi försöker reda ut vad som är det egentliga problemet?

Att få ner ohälsotalen pga den fysiska aktiviteten innebär inte att vi alla borde ägna oss åt att tävla i Ironman, åka Vasaloppet eller ens springa milen. Det enda som krävs är att vi får upp pulsen en smula varje dag.

Det är inget att få dåligt samvete över, inte något vi måste invänta samhälleliga strukturella förändringar för att få till. Det som måste till är att tänka till, se vilka individuella möjligheter som finns och sen se till att ta dessa möjligheter.
Det behövs inget stort beslut om nån total livsstilsförändring som måste invänta de optimala levnadsförhållandena.

Det handlar om att gräva där man står, göra vad man kan, här och nu. Helt utan kliande offerkofta.

För lets face it – det finns INGEN effektivare metod för ökad fysisk och mental hälsa, än att se till att röra på kroppen och anstränga den, regelbundet, ja till och med så ofta som varje dag.. En riktig mirakelmetod som dessutom är gratis.

Och hur är det då med alla dom som faktiskt får in mer än lite vardagsmotion i livet? De som tränar både hårt och regelbundet. De som genomför både Ironman, Klassikern och springer millopp var och varannan helg, är dom besatta människor som drivs av ångest och som får dåligt samvete om de missar ett träningstillfälle? Är de såna med ”turen” att ha fler minutrar per timme? Lever priviligierade liv och har bara sig själva att tänka på?

Tja, det finns säkert olika sorter i den kategorin också. Men jag är helt säker på att den vanligaste orsaken till att de får in den träning de anser sig ha behov av är att de har plockat bort något annat, något som man anser inte bidrar med lika mycket nytta och nöje.  Det är liksom sjukt svårt att hinna med allt. Man får se till att välja bort lika ofta som man väljer att adderat något. As simple as that.

Tror att det gäller även de som väljer att ägna timmar åt att sticka, dressera hamstern eller pilla med scrapbooking. Men jag undrar just om det är lika provocerande, orsak till sjunkande självkänsla och diskussion om samhälleliga strukturer för de som känner sig exkluderade?

Ja, det var väl måndagsraset för den här veckan det. HEPPÅER!

//Carolin Helt, Int Lic PT som plockat bort…

ps. Kommer ni ihåg arbetsgivaren som verkligen bjöd in till att de anställda skulle få schyssta möjligheter till att öka sin fysiska aktivitet, Kalmar Vatten? ”Anställda tvingas träna” ”Chefen vill äga din kropp” ”Träningstvång på kommunalt bolag” så löd några av rubrikerna och det rasades över arbetsgivaren som inte skulle ha med de anställdas träningsvanor att göra… jaja, söte det är då en het potatis det här med träna eller inte..