Backintervaller….hatkärlek

Jag älskar verkligen att träna. Jag anser att träning ska förknippas med glädje. Jag anser dock inte att att man ska förvänta att det alltid är jättekul att träna.

Träningsglädjen kan infinna sig inför passet, under passet, efter genomfört pass eller först då resultatet av träningen visar sig.

Hittar du aldrig glädjen? Byt träningsform eller bit ihop. Effekterna är värt besväret oavsett ?

Måste nog ändå säga att de pass där man får bita ihop lite extra och jobba extra med disciplinen är de pass som ger största glädjen efteråt.

Ungefär så känner jag inför backintervaller….varje gång. Mitt mantra inför varje intervallpass- ”Det enda träningspass man ångrar är det som inte blir av” . Det funkade i kväll också och nu sitter jag här- helnöjd 😀

Ånger sig är inget roligt. Att njuta av träningsglädje är däremot väldigt roligt ?

Ovanstående skrev jag i ett blogginlägg för ganska exakt 2år sen (tack facebook för påminnelsen).  Och allt det där stämmer fortfarande.

Jag har fortfarande samma hatkärlek till backintervaller. De har inte blivit lättare, snarare tvärtom. De går ju att göra på så många olika sätt – korta, långa, branta eller mest bara sega. För det måste inte vara slalombackelutning på backarna för att vara backintervaller. Det är inte maxfart och spya som måste gälla heller. Det fina med backintervaller är att man kan hålla ett rätt normalt tempo och ändå få upp pulsen riktigt ordentligt.

Kvällens intervaller bestod av 6*90sek + 5* 60 i hemskt seg backe samt 4*30sek i lite brantare och därmed roligare backe. Tanken är att alla intervaller ska gå lika snabbt (då menar jag alla 90sek ska gå i samma tempo, alla 60sek i ett lite snabbare men alla 5 i samma tempo och de sista korta 30sek ytterligare lite snabbare men jag ska komma lika långt alla 4 intervaller. Kommer jag x-antal meter första gången så ska jag lyckas med det under alla intervaller, ja ni fattar). Farten är den samma men pulsen den stiger…! Ett fantastiskt sätt att träna upp syreupptag, löpteknik och uthållighet. Tre i ett som ett kinderägg 😀

Jobbigt? jajamän!

Jag springer nästan alltid ensam. Enda sällskapet är hen på min högra axel. Hen är en person som finns i verkliga livet. Hen är en sån som jag inte vill bli. Hen ger upp och hittar ursäkter till typ allt. När jag börjar tänka mesiga tankar, hitta ursäkter för att slippa undan, då tänker jag på hen (åhh vad jag älskar att använda ordet hen…) Man kan ha positiva förebilder, det kanske är att föredra, men för mig funkar negativa skräckexempel bättre. Jag är inte van vid att vara bäst, har inte någon ambition om att vara det heller, men jag tänker inte bli ett viljelöst våp som följer minsta motståndets lag, NÄ, det tänker jag faktiskt inte.punkt.

Visst tusan är det jobbigt men precis som jag skrev för två år sen –

Måste nog ändå säga att de pass där man får bita ihop lite extra och jobba extra med disciplinen är de pass som ger största glädjen efteråt.

Japp, så nu sitter jag då här igen, lite extra lycklig efter väl utfört pass. För säkerhetsskull skrev jag allt ovanstående innan jag gav mig ut. Jag visste ju hur det skulle bli. Jobbigt innan, rätt jobbigt under tiden också och helt fantastiskt efteråt 😀

Träningsglädjen, den finns där för alla. En del får bara leta lite längre, men den finns där, jag lovar 😉

//Carolin Helt, så där löjligt glad igen…