Ärlighet och självinsikt vs offermentalitet..

Av någon outgrundlig anledning har ovanstående ord och dess innebörd upptagit mitt sinne idag. Tänkte ägna några rader åt det då jag i mitt yrke och på andra sätt i livet stött på bristen av det ena och den rikliga förekomsten av det andra..

I mitt yrke träffar jag till 95% människor som vill förändra något på ett eller annat sätt. I detta självhjälpens tidevarv förutsätts nästan att vi inte ska vara nöjda med det vi har. Allt som oftast är det inte just det de vill ha, min hjälp att förändra, som är den egentliga grejen. Det är sällan muffinsmagen eller gäddhänget som gör att de inte är genuint lyckliga individer. (Det fina med träning och vettig kosthållning är att det oftast får hjärnan att funka bättre vilket leder till rätt slutsatser inom kort, så börja gärna träna ändå gott folk).

Det här för mig in på det här med ärlighet. Ärlighet främst mot sig själv men även mot andra. Trist nog uppfattas ofta ärlighet som otrevligt. Jag är som jag nämnt tidigare, hellre otrevlig än otydlig. Ett drag jag valt att utveckla då jag anser att mer ärlighet och ”tala ur skägget”-kind of personality behövs i världen.

Att vara otydlig med sina egna avsikter och känslor är inte att vara en trevlig människa. Tvärtom skulle jag vilja påstå.

Det underlättar om man är lagd åt det ärliga och mer realistisk lagda hållet. Man ser saker för vad de är, en spade är en spade och inga rosa glasögon kan förändra det. Man vet då hur spaden kan användas och vips har man grävt sig en bit upp ur gropen man insåg att man befann sig i.

Hellre en äkta negativ känsla än en falsk positiv.

Den förra föder kreativitet och handlingskraft, den senare enbart dumhet och passivitet.

Dumhet och passivitet är även kännetecken på att man skaffat sig en inte så attraktiva offermentalitet. Jag har skrivit om den förut men i och med att upprepningar underlättar inlärningsprocessen, får ni det här igen-

8 tecken på att offerkoftan är på-

1. De tror att världen är emot dom-Ofta när man talar med dem klagar de på att ingen älskar dem eller att ingen kan förstå vad de går igenom.
2. De tar inte ansvar – I deras huvuden är de så övertygade om att andra borde hjälpa dem att de tror att de har full rätt till denna hjälp.
3. De överdriver sina problem – Ytterligare ett tecken på offermentalitet är att de känner sig ömtåliga och överdriver sina problem eller situationer de inte gillar.
4. De känner att allt dåligt drabbar dom -De kommer konstant berätta för dig hur dåligt allt är, om sina familjeproblem eller hur elaka folk är mot dem. Som en konsekvens kan de aldrig se möjligheterna med motgångar. De är helt stängda till idén att allt kan förbättras om man jobbar på det.
5. De ber aldrig om ursäkt- När en person som spelar offer ber om ursäkt är det sällan uppriktigt. De erkänner faktiskt sällan sina misstag och ber i princip aldrig om ursäkt till de som drabbas.
6. De tycker synd om sig själva- Deras vana att tycka synd om sig själva får dem att verka hjälplösa eller ömtåliga för andra.Om de misslyckas med att generera sympati eller empati hos andra använder de det till att trösta sig själva och gå ännu djupare in i rollen som offer.
7. De tror att livet är fullt av brister – Trots chanser som kommer deras väg är livet fullt av tillkortakommanden. De kan inte och tänker inte hitta lycka i något.
8. De är långsinta- De kan inte lämna saker som sårat dem bakom sig. Därmed tar de nästan alltid chansen att ta upp dem i nuet.

I en värld där du kan vara allt – var ingen offerkofta..

Heppåer!

/Carolin Helt, Int Lic PT med ryggraden i behåll..